Härligt! Jag har fått ärva ena sonens iPad när han investerade i en liten mini i stället och det känns riktigt bra :). Inte senaste modellen och säkert ingen värstingpadda, men jag är supernöjd! Att slippa plocka fram laptopen när blogglusten dyker upp till exempel. Eller utan problem kunna se bokstäverna på Wordfeud. Livet är förenklat! Och då är jag bara i början av detta äventyr...
Egentligen hade jag tänkt skriva om livet och hur man påverkas av sin uppväxt - på gott och ont. Jag har haft ett par givande samtal med en kollega om detta komplexa ämne. Å ena sidan brottas man med lojaliteten till föräldrarna och å den andra sidan har man sitt eget ansvar att försöka bryta dessa mönster så att man inte för över dem på sina egna barn. Det första och viktigaste är nog att få insikten om på vilket sätt man har formats under uppväxten och att man har ett val om hur man ska förhålla sig till det som vuxen. Jag har alltid varit duktig flicka med höga krav på mig själv, men även upplevda krav från omgivningen. Som högpresterande så räknades inget annat än högsta betyg och jag kan fortfarande känna besvikelsen över att mina systrars mediokra resultat på prov fick större uppmärksamhet och att mina fullpottsprov togs för givna. Släktens första student och den första akademikern och när jag dessutom gifte mig, redan före 21 (!), med en stockholmare från överklassen så är det klart att man blev släktens svarta får. Det tog lång tid för mig att erövra min självkänsla gällande utbildningen och det kostade mig flera år av stressrelaterad sjukdom.
Redan i åttonde klass låg jag under en hel termin i ett mörkt, tyst rum med hjärnretning orsakad av stress. Min utmattningsdepression för drygt tolv år sedan är också ett symptom på samma sak, även om det var andra saker som utlöste den fyraåriga helvetesperioden. När jag såg att min äldste son började visa samma tendens att överprestera som jag själv gjorde som barn insåg jag att det var dags att slå till bromsen, växla ner och visa att det inte är prestationerna som avgör om man är värd att älskas. Det är en livslång kamp att slåss mot barndomens demoner, men som med troll så spricker de när de utsätts för dagsljus. Lyft upp känslorna, ventilera och lägg dem, bildligt, i en påse och kasta bort dem. Vi duger som vi är och är värda att älskas oavsett vad vi bär med oss i barndomens ryggsäck.
Undrar förresten om det går att kyssa en iPad och få en prins?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar