Örfilen av Christos Tsiolkas

Jag har nyss avslutat en omskriven roman. En titel jag faktiskt tipsades om via den serie som tydligen har gått på svt. Serier och jag är inte längre så kompatibla eftersom min tid inte räcker till för så mycket tv-tittande :).
Örfilen av Christos Tsiolkas således. Författaren är en helt ny bekantskap för mig. Han har tydligen skrivit fyra romaner, men denna är den första som blivit översatt till svenska. Som titeln antyder så står en oövertänkt (?) örfil i fokus. En omaka samling vänner och männikskor i deras närhet utgör romanens stomme och utifrån dessa bygger Tsiolkas en historia med utgångspunkt i klass, etnicitet, religion och inte minst etik och moral. Är det någonsin försvarligt att slå ett barn? Hur mycket lojalitet är man skyldig sina vänner? Sin partner? Hur starka familjeband måste man tolerera som ingift?

I början kände jag en aversion mot de nästan djuriska, känslokalla skildringarna av sexualiteten och av det konsekventa bruket av "runda" ord, men efter att ha läst boken har jag ändrat åsikt. Jag får en känsla av att romanen är skriven av någon som tänker i bilder och som har en förmåga att tydliggöra dessa bilder i ett eget språk, utan att fördjupa sig i miljöer eller översvallande beskrivningar. En form av filmistiskt seende som det tar en stund att upptäcka. Åtminstone för mig, som inte har upplevt detta så tydligt tidigare. Och jag har läst en hel del inom blandade genrer...

Det är mycket läsvärt, även om jag kan tycka att The Times "ett modernt mästerverk" är lite väl i överkant... Jag har funderat en hel del kring hur jag skulle ha agerat i en dylik situation och hos vem min lojalitet skulle finnas. Och reagerar man likadant om det hade varit ett annat barn med andra, mer socialt etablerade och "normala" föräldrar? Intressant ämne och välskrivet; till och med dialogen känns äkta och det är något jag alltid känner mig imponerad av!

Sammanfattningsvis? LÄS!