Anna Karenina och Sommarnattens leende - två kulturevenemang som jag har besökt de senaste två dagarna. En film och en musikal, till förstone väldigt olika men vad som främst slår mig är likheterna. Båda uppsättningarna präglas av humor och visuella effekter, dans, sublima rörelser och kroppsspråk skapar dynamik och bidrar till stämningen i föreställningen.
Anna Karenina är en överdådig film, som frossar i vackra kläder och smycken. Jude Law spelar Karenin med den äran. En skicklig sminkning gör Jude Law till en medelålders, småtråkig och brackig politiker. Totalt olik snyggingen man är van vid att se. Keira Knightly är som alltid otroligt vacker, men närbilderna på henne är inte smickrande eftersom hon misslyckas totalt med att visa ett naturligt minspel. Synd, för i övrigt tycker jag att dynamiken mellan henne och Aaron Taylor- Johnson, som spelar greve Vronsky, är rejält känslosprakande. Jag läste Leo Tolstojs gigantiska kärleksroman för många år sedan och minns inte boken mer än i stora drag, men det känns som man i denna filmatisering har gjort Karenin till en betydligt mycket mer sympatisk och känslosam människa. Alicia Vikander har fått lysande och mycket välförtjänta rescensioner för sin tolkning av Kitty, Annas unga släkting som är förälskad i Vronsky, men får se sig brädad av den äldre Anna. Alicia Vikander är strålande i sin roll!
Scenografin och bildspelet i filmen är uppbyggt som en teaterföreställning och personerna förflyttar sig in och ur kulisserna på ett väldigt dramatiskt sätt. Skildringen av den ryska aristokratins inskränkthet och dubbelmoral är välgjord och Anna Kareninas utsatthet och utfrysning berör utan att gå över i sentimentalitet, vilket jag uppskattar. Hennes tragiska, men väntade öde - att kasta sig under tåget - är en nästan klinisk scen. För mig, som gråtit till Greta Garbos tolkning av Anna Karenina, var det en ny upplevelse.
I kontrast till den ryska kölden, i dubbel bemärkelse, värmdes jag av gårdagskvällens föreställning av Sommarnattens leende på Malmö Opera. Musikalen är baserad på Ingemar Bergmans film, med samma namn, från 1955. Om Anna Karenina var en film med teaterkaraktär, så känns Sommarnattens leende lite som teater filmatiserad. Gunilla Backman som den bedagade skådespelerskan Desiree Armfeldt är fullkomligt lysande i sin roll. Hon matchas av Christer Nerfont som den något patetiske advokaten Fredrik Egerman, gift med en artonårig oskuld som egentligen är förälskad i Fredriks son, Henrik. Förvecklingarna påminner om Shakespeares En midsommarnattsdröm. Som alltid är scenografin fantastisk i sin strama återhållsamhet och att använda kören som scenförändrare är genialisk.
Två härliga kvällar på rad! Underbart att känna sig så kulturellt uppfylld och att två så från varandra skilda föreställningar blev en nästan symbiotisk upplevelse. Undrar om denna känslan hade infunnit sig även om det gått en vecka emellan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar