Författarafton med Susanna Alakoski

Det var med blandade känslor och förväntningar jag gick till kvällens författarafton på biblioteket. Susanna Alakoski var inbjuden för att tala om sitt författarskap, men framförallt sitt sociala engagemang och utsatta barn. Min ambivalens bottnar i känslan jag fick när jag läste Svinalängorna. Nej, min barndom är inte i närheten av det hon upplevde med utanförskapet som uppkom genom att vara finlandssvensk, missbruk, misshandel och allmän misär. Vi är, om jag inte missminner mig, i samma ålder och på så sätt delar vi uppväxtperiod. Även jag är uppvuxen i flerfamiljshus, byggda på 60- talet som ett led i miljonsatsningen. Vår lägenhet låg inte i någon kriminellt belastad stadsdel, men det var till största del "riktiga arbetare"som bodde i kvarteret. Vi var lite finare, eftersom vi bodde i ett av tre privatägda hus, medan övriga hus tillhörde det kommunala bostadsbolaget. Där bodde de sämre bemedlade. "Ungarna" i stans hus var ett vedertaget begrepp på vår gård. Och att man på något outgrundligt vis "visste" hur de var... Att det inte var någon positiv värdering i de orden var glasklara även för oss barn.
När jag växte upp på 60-, och 70-talen var det inte vanligt att man åkte på charterresor. Inte i min del av världen i alla fall! Det vanligaste semestermålet var nog hyrd stuga någonstans i Sverige, om man inte hade släktingar man kunde våldgästa. Många barn stannade hemma hela sommaren, men jag tror ingen upplevde sig som fattig. Jag minns mina barndoms somrar som fulla av utomhusaktiviteter, då man knappt hade tid att komma in och äta. När höstterminen drog i gång var det ingen lärare som propsade på att man skulle skriva uppsats om sommarns resor. När min äldste son gick på högstadiet hade han en kompis som så gärna önskade att hans föräldrar hade haft råd att ta med familjen någonstans. Han hittade på de mest fantastiska reseskildringar där han sett pyramidena i Schweiz och besökt Eiffeltornet på Kanarieöarna. En tragisk utveckling! Tänk att behöva ljuga ihop sitt liv för att känna att man är med i ett socialt sammanhang.
Förutsättningarna för att jag skulle misslyckas fanns. Utomäktenskaplig dotter till unga lågutbildade föräldrar, som dessutom separerade när jag var elva år. Under mellan-, och högstadiet matades vi ideligen om att en av de största och mest framträdande orsakerna till ett liv i missbruk och kriminalitet var att leva med en ensamstående, frånskild förälder (på den tiden var förälder det samma som mamma). För mig som är född motvallskäring blev effekten den motsatta. Högpresterande och sönderstressad skoltid - att vara duktig flicka kostar enormt mycket energi. Jag är den första i min släkt som tog studenten, den första som studerade vidare och dessutom fullföljt en universitetsutbildning. Pappa var inte helt nöjd när jag kom hem med en stockholmare, som var van att röra sig i diplomatkretsar och vars föräldrar hade det gott ställt.
Min klassresa startade, omedvetet, någonstans där i miljonsatsningen. Som vuxen, och efter att ha läst Svinalängorna har jag kommit till en smärtsam insikt om att jag hela tiden levt i periferin, och kanske till viss del i en omedveten symbios, med mycket social misär och sociala och kriminella problem. Detta blev jag varse när jag under min juristutbildning satt och sökte efter domar i barnmisshandelsmål och av en slump hittade en alldeles för mångsidig och kompakt dom rörande en familj i stans hus: misshandel av fru och barn, våldtäkt av fru och dotter från hon var åtta år, narkotikainnhav och alkoholmissbruk. I chock vältrade jag mig i deras smuts och kaos och funderade på hur vi inget såg eller märkte, men dessa barn dolde naturligtvis sin skam. Att identifiera sig med samhällets paria och bottenskikt gör något med människor. Stolthet och självkänsla urholkas tills all stolthet har försvunnit och det enda som återstår är ett djupt självförakt. De flesta föräldrar vill sina barn väl, men den del som tappar sitt eget människovärde och låter barnen betala, spelar ett högt spel.
Även om jag kanske ned dagens begrepp om fatigdom tillhörde den kretsen har jag aldrig varken förr eller senare idntifierat mig som fattig. Det är dock nyttigt ibland att stanna upp och fundera över sin sociala historia och försöka förstå sitt liv med utgångspunkt i den. Barndomen formar vårtc vuxna jag vare sig vi vill det eller inte.