måndag 30 november 2020

Nu är det dags att växla upp!

30 november. Ett datum som på 80-talet och början av 90-talet förknippades med kravaller och upplopp i Lund med anledning av att några dårfinkar ville lägga ner en krans hos en annan död dårfink (Karl XII). En handling som var oacceptabel för vänsterfalangen och tillresta våldsbenägna maskerade danskar. Som alltid när två ytterligheter med våld som huvudargument möts hölls slaget vid Lund årligen denna dag, men i nutid i de något mer centrala delarna. En sorglig epok i vår annars stolta lundensiska historia. 

Första advent firades med yngste sonen och hans sambo. En mysig eftermiddag med glögg, kaffe, godis och en fantastiskt god saffranskärleksmums. Tiden för sockerstinna söndagar är här! Äntligen skulle man kunna lägga till, för om det är något år som jag har känt ett extra sug efter belöning i form av kakor och godis så är det detta miserabla 2020. Men nu är vi igång med årets mysigaste månad. Och som på grädde på moset så föll det stilla snöflingor i går kväll och i morse möttes man av vita buskar och vit gräsmatta! Fördelen med att bo i de södra delarna är bland annat att man ser gräset mellan snöflingorna, men vi är glada och tacksamma för det lilla. Pulkor och kälkar dras fram. Här i söder lär vi oss att det går utmärkt att åka i backarna även om det bara har landat fyra snöflingor. Vi är ett otroligt lättimponerat landskap när det gäller krav på snödjup! Å andra sidan är vi även ett landskap, som om det skulle få för sig att snöa rejält i, så lägger sig all snö på vägarna och gör härliga vallar som det är kul, men lite halvfarligt, att forcera. Den här snöstormen (den gav nog ett snödjup på 0,001 mm) avtog snabbt och nu är det i princip barmark igen. Det passar in i min egen julfilosofi - julen ska liksom växa fram inför varje adventssöndag med ett stort crescendo på julafton. Det är där någonstans i de faggorna, som det brukar brista med orken och mormor (alltid denna mormor!) återigen sitter och gråter. 

I år så ska jag mysa sönder december. Normalt är man ju knappt hemma under denna månad och hinner liksom inte njuta av alla ljus, förberedelser och pyntande. Sorgligt att inte få uppleva Dublin i julskyltning, men jag ska mysa med varm choklad - ibland toppad, ibland inte - och verkligen försöka få till den där förväntan man hade på julen som barn. Även om det betyder att jag sitter i min stickiga ärvda offerkofta, med gnisslande fioler och falskstämda harpor, tårögd och ensam vid en barrande gran. Tindra ska jag baske mig göra i alla fall! För det är pandemiskt tryggt och politiskt korrekt om jag klär julgranen med munskydd och undviker att hångla med den. Joråsåatt - Tomten lär upptäcka hur otroligt snäll och god jag varit med både handtvätt, schpriten och undvikande av fasta handslag och kramar. Wow, vad jag ska få julklappar!

Har varit hos frisören under eftermiddagen - utflexad; icke på arbetstid! Vad tror ni om mig?! - och hoppades på att det skulle ske någon form av vintermagi, men det krävs tydligen betydligt mer. Alla dessa romantiska julfilmer på Netflix som jag har betat av ljuger. Det kan låta hårt, men jag håller fast vid att det bara är lögn och dikt alltihop. Visserligen kanske Tomten har mycket att göra, men någon liten julängel hade han väl kunnat skicka ut som en räddare i nöden? Nöjd med färg och klippning, men jag tycker det gamla ansiktet hade kunnat bli utbytt nu när jag ändå satt där några timmar...

Växla upp och njuta av att tillbringa dagarna i mitt, om jag får säga det själv, vintervackra hem. Det är en lyx i coronamörkret att starta arbetsdagen i skenet av stearinljus med en stor kopp kaffe. Ingen stress bara njutningsfull flärd! Om man bortser från den överbelastning av arbete och möten som alltid infinner sig i december. Det är betydligt säkrare att det händer än att julkorten kommer fram i tid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar