Och det blir bara värre och värre. Covid19 är verkligen en rejäl dos glädjedöd! Om den konspiratoriska enklaven som hävdar att corona är påhittat och att det i själva verket är ett stort experiment om krishantering har rätt, så ber jag att få hoppa av denna studie. Tack, men jag har fått nog!
Valde att köra in till kontoret i går eftersom vi är några stycken som ska styra upp, det vill säga rensa och omstrukturera vår gemensamma nätverksplats. Ni vet det där som alla vet behöver göras, men ingen orkar/vill/har-lust-att-ta tag-i, det jobbet har vi numera startat. Rensning behövs! Hittills (och då har vi kommit till bokstaven E) är det äldsta materialet från 2009 - vi visste inte att det fanns och ingen kommer någonsin att sakna det. Det var med skräckblandad förtjusning jag startade ut med Operation Socialisering på morgonen. För det första ringde väckarklockan en timme tidigare. Att ta sig ut och visa upp sig utanför Skypemöte tarvar en helt annan förberedelse. Chockade mitt ansikte med smink (!) - det normala numera i det onormala är mascara, fuktighetskräm och lite frisyrfixande. Sedan kommer man ju till det där med att hitta lämplig klädsel. Med alla inställda evenemang och distansarbete har jag helt tappat fokus på vad man har på sig i den normala världen. Å ena sidan: UNDERBART att ha något annat än jeans (okej...det har hänt att jag suttit i pyjamasbyxor) och tröja! Å andra sidan: vad är "lagom"? Den här problematiken känner jag att man lägger alldeles för lite fokus på. Det är inte bara att öppna dörren och kliva in i det normala kontorslivet - det kräver eftertanke och förberedelser. Sådant som man inte behövde tänka på när kontoret var det normala. Förutom de rent estetiska ingreppen behövde jag även slåss mot en lindrig panikångest. Måste varit så Don Quijote kände sig när han slogs mot väderkvarnarna. Viruset är i och för sig en verklig fiende, men ack så osynlig och lömsk. Undrar hur eremiterna som suttit "inlåsta i karantän" ska klara att anpassa sig till A.C (after Corona). För att inte tala om hur känsliga de kommer att vara för minsta lilla virusatom...
Tristessen delar jag med många det vet jag, men jag har så otroligt svårt att anpassa mig till rådande omständigheter. Inte i meningen att följa råd och rekommendationer utan anpassningen till begränsade möjligheter av kulturella stimulis. Det är inte det samma att titta på en streamad konsert eller teaterföreställning! Jag saknar sociala kontakter, utbyte av energi, fysiska möten och ett normalt hälsande. Armbåge eller den käcka lilla fotkicken är inte min melodi...
Förresten - har ni tänkt på en sak?! Om det blir skärpta restriktioner så att vi inte får lämna vår egen region ligger vi verkligen risigt till. Typ sex veckor till jul. Hur ska Tomten kunna leverera julklapparna?? Kan han arbeta hemifrån eller ska vi ha Skypemöte med honom på julafton för att se våra julklappar som kanske kommer att levereras under nästa år? Har det inte känts krisigt förr så gör det det desto mer nu! Tur, trots allt, att det är Chokladens dag och lillelördag. Jag dränker mina farhågor i vin och dämpar min deppighet med choklad. Och drömmer om en virusfri värld...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar