Blev rekommenderad yoga och meditation från en "god" vän som tycker jag bär på mycket negativ energi. Själv väljer jag att kalla det djup frustration! Kan dessutom meddela att min "vän" tillhör de där som började med julmust för två månader sedan och redan tryckt i sig en ansenlig mängd pepparkakor med ädelost och en drös stackars skumtomtar. Men jag tycker om henne ändå. Även om hon har en hel del fel och brister. Och konstigheter! Hon är den enda jag vet som inte tycker om choklad. Ni läste rätt. Hon tycker inte om choklad. Hur konstigt är inte det? Dessutom ÄLSKAR hon fjanten Ernst. Har till min minsta yttring av glädje sett att han ska dyka upp igen i något övermysigt julprogram. Den självupptagne fjanten borde ägna sig åt social distansering långt ifrån TV-kamerorna om någon skulle fråga mig. Men det gör man så klart inte. Tur att Netflix har släppt 108 (typ) julfilmer så man har något att trösta sig med. Jag har sett tre av dem. Härligt pekoralt, fjantigt romantiskt och totalt intelligensbefriade. Precis vad som behövs denna pandemiska före julperiod.
Barn är för härliga! När jag var ute och gick häromdagen var det en mamma och hennes dotter, runt fyra år. Skulle tro att de var på väg till förskolan - eller föris som man säger i Stockholm. Själv säger jag egentligen fortfarande dagis, även om jag vet att alla förskollärare blir kränkta. Herregud vad vi är lättkränkta! Nåväl, tillbaks till ämnet. Flickan hoppade liksom fram och berättade om hur hon och pappa hade varit på väg till lekplatsen på söndagen och hon verkligen hade längtat efter att få gunga. Men så kom de fram till lekplatsen, det var mycket folk och då hade hon sagt till pappa att "vi kan inte vara här för det är för mycket Corona på ett ställe. Man måste ta ansvar förstår du, mamma!" När jag var fyra år tror jag inte, och då var jag ändå ett ovanligt intelligent barn, hade någon större insyn i de sjukdomar som florerade i samhället. Idag lär sig barnen att säga covid19 och Corona långt innan de kan säga mamma och pappa.
Idag när jag var ute och joggade (egentligen borde jag alltid skriva joggade för jag har blivit en sådan där som håller på med runstreak - japp; atlet på väg mot maraton. Det är dock inte planerat inom de närmaste tjugo åren eftersom jag som max springer 3 km...) passerade jag en lekplats med runt åtta tultingar i treårsåldern. Tror det var dagbarnvårdare, eller som det heter på riktigt dagmammor, som hade någon gemensam aktivitet. Plötsligt hördes en liten späd röst: "Kom alla MINA KOMPISAR! Ni ska få äta äpple med mig!" De små overallklädda varelserna knatade glatt bort mot inkallaren. Så positivt med barns glädje och deras inbjudande omtanke. Där har vi vuxna ett och annat att lära oss.
På tal om vuxna så har jag funderat på varför det talas så lite om oss farmödrar? Vi är en diskriminerad grupp i samhället! Vem gråter på julafton? Jo, MORMOR! Men får man inte träffa i covid19 tid om man träffar sina kompisar? Jo, MORMOR! Vem ska man vara rädd om? Helt korrekt! MORMOR! Jag tror inte att jag har läst någon artikel under hela detta året som handlar om hur covid19 påverkar relationer med äldre utan att det är mormor som det är mest synd om. Man kan tycka att jag talar i egen sak, men nu räknar jag mig inte som någon skör gamling och är mycket stolt över att vara mamma till två söner och farmor till en liten kille, men jag kan inte låta bli att känna mig lite så där härligt svenskt kränkt å alla i massmedialt hänseende ,oviktiga farmödrars vägnar. Farmödrar är väl också människor! Eller? Mitt lilla underbara barnbarn älskar ju Bamse och för Bamse är FARMOR viktigast. Det hans indoktrinerar hans egen farmor honom med varje gång vi läser om Bamse. Och jag vet att han förstår vartenda ord. Det där med begåvning går ju rakt nedstigande så att säga - *host*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar