Första juni. Inte klokt så fort tiden går! I början av året trodde jag att det skulle ta en evighet att bli vår och värme. Kalendern var tom, humöret i botten och hormonerna (?) löpte amok. I backspegeln kan jag se att det har hänt massor - goda möten med härliga människor; nyfunna vänner och gamla goda vänner, kulturella möten och läsupplevelser. Det finns mycket att glädjas åt. Inte minst att det tycks vara vår, eller sommar, på riktigt nu. Varma, soliga dagar avlöser varandra och alla trädgårdsmåsten ligger som ett ok över mina - i och för sig ganska vältränade - axlar. Dessbättre är jag ganska duktig på att ignorera och välja bort dessa måsten eftersom jag vet att framförallt mina handleder tar stryk av för mycket trädgårdsarbete. Denna helgen har jag till exempel gett mig på att klippa syrenhäcken ut mot gatan. Vilken överraskning att hitta staketet där bakom! Tror att vår väg blev ungefär en halv meter bredare. Det är fortfarande kvar att klippa upptill, men dessbättre är sopsäckarna slut, så det arbetet får ligga på framtiden. Typ tisdag kanske... Jag är jättestel i min vänstra, av restaurangarbete, förstörda handled och är glad att jag bestämt mig för att inte cykla till jobbet i morgon bitti. Det får bli buss. Ett straff när man glömt bort att köpa nytt månadskort för parkeringen! Kanske man ska trycka in ett glas vin efter jobbet i morgon?!? Bäst att låta levern återhämta sig ett par dagar till. Det har blivit mycket alkohol de sista veckorna. Trevligt och gott, men ibland är det bra att bromsa och tänka på de inre organen. Och figuren ;-). Tydligen är det inte så att man intar färre kalorier när man "dricker middag". Ologiskt, jag vet!!
Kan efter mina AW de två senaste veckorna konstatera att marknaden för det motsatta könet är stendöd. Vi, mina trogna musketörer och jag, har avverkat i princip alla citys uteserveringar (vissa mer än en gång) och det fanns ingen presumtiv moatje - varken för stunden eller för framtiden. Är det verkligen så att alla karlar som är något att ha är upptagna?!? Låter sjukt konstigt eller så är det som en av mina väninnor sa: "det är kört att träffa någon efter att man fyllt 30". För oss kvinnor alltså! Vår marknad blir mindre ju äldre vi blir eftersom vi, om vi inte vill kallas snusktanter, ska hålla oss till män i vår egen ålder plus/minus två år. Uppåt går det säkert med större åldersskillnad! Männen har
det ju så mycket enklare. Där spelar åldern så klart ingen som helst roll.
Från ensamhet till ensamhet alltså. Inser att tvåsamhet är förknippat med synnerligen mycket tveksamhet. Och det har inte något samband med att jag skulle ha extremt höga krav! Visserligen kan man ifrågasätta detta påstående när man står i en välfylld bar och försöker granska marknaden med okritiska ögon och tyvärr kommer till samma konstaterande varje gång - NOTHING! NADA! INGENTING! Men det är knappast mitt fel. Eller?!?
Återgår till mina funderingar om att bli nunna i stället. Ett lugnt och tillbakadraget liv, där man har tid att pyssla i sin trädgård, tid för reflektion och återhämtning under arbetsdagen (vem av oss ickenunnor har det?!?) och massor av tid för läsning. Och vindrickande... För att det inte ska bli alltför stelt och trist ska jag starta en egen nunneorden tror jag. Så man får dricka gott vin, äta god mat, lyssna på bra musik (psalmer ingår inte riktigt bland mina melodier) och läsa vad man vill (Bibeln i all ära, men när den väl är läst en gång så blir åtminstone jag uttråkad). Men vänta nu!!! Det är ju precis det livet jag lever. Minus tiden för reflektion och återhämtning under arbetsdagen. Klockren nunna! För övrigt ska min orden heta Förföriska Nunne Orden - FNO för de initierade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar