...säger du att du är min vän...så är du kanske det...

Ibland drabbas jag av insikter som helt får mig att tappa andan. Oftast händer det när jag är ute och springer och lyckas hamna i det underbara stadiet av flow - då när man liksom svävar fram, benen går av sig själv, blodet pumpar och tankarna är helt fria. I dag hände det när jag stod på kontoret i min ensamhet och hade det lite småtråkigt. Att prata högt för sig själv är okej en halv arbetsdag, men sedan tenderar det att bli lite enformigt. I alla fall så hade jag möjlighet att begrunda mitt förra inlägg medan jag stod och matade in rutinärenden och telefonen var så där gudomligt tyst. Plötsligt slog ordet projicering ner som en bomb! Rätt ner i skallen på lilla försvarslösa jag. Alla ni som inte har kiknat av skratt eller ramlat av stolen i chock ska få veta vad jag menar med detta.

Man kan se gårdagens beskrivna händelse som ett genombrott och det är nu min aha-upplevelse uppenbarade sig. Jag utgår i från att det scenario som jag har målat upp inom mig ska hända och gör det inte det så blir jag ilsken och utgår från att motparten är mer eller mindre dum i huvudet och bara har som huvuduppgift att på ett eller annat sätt skada eller såra mig. Med lite sansad eftertanke smög sig frågan "varför?" upp i min, av ilska överhettade hjärna, som en liten bortbyting. Det är inte så dumt att tänka ett extra varv ibland. Vi har inte träffats sedan den berömda Kyssen (ett sådant efterlängtat genombrott bör hedras med stor begynnelsebokstav) och att han inte har ringt eller försökt få kontakt på något annat sätt behöver ju inte betyda att ursprungsfrågan - för er som glömt eller slarvigt nog inte har läst alla mina väl underbyggda inlägg så löd den "Vågar vi inleda något..." - har besvarats med ett nej från hans sida.
Jag står för allt annat jag tillskrev hans personlighet; även bekräftelsedansen, men i all min insiktsfulla tankeverksamhet under eftermiddagen så kom jag på något jag har fått höra förut... Håll i er för nu skjuter jag från höften! "Det är mannen som för på dansgolvet!" En replik som har fört mig så långt från pardansens svängande man kan komma. Jag har ALLTID varit den som för - från lågstadiediscots tryckare till studentbalerna och det gick alldeles utmärkt. Men då var mina danspartners underordnade min naturliga auktoritet och hängde väl med i svängarna av ren rädsla. När min man och jag i vår ungdom skulle gå och lära oss modern sällskapsdans hos Birgit Wettergren, så uppenbarades mitt osynliga handikapp - det var INTE jag som skulle bestämma på dansgolvet!! Men herregud! Det finns ju ingen som är lika bra på att bestämma som jag! Det kan inom parentes sägas att det inte gick lysande på den där danskursen - riktigt utför, när inte ens vår näpna ungdomliga framtoning hjälpte, gick det när vi skulle "stänga fötterna" i någon dansvariant och jag likt en gasell sprang fram mot de öppna fönstren för att stänga dem. Danska och dans har aldrig varit min grej riktigt...

Slutsatsen av denna givande eftermiddag är att jag ska sluta föra! Jag tänker inte sitta som en panelhöna och vänta på att bli uppbjuden, men jag behöver ju inte måla hela tillvaron i mörkt svartlila. Denna dag har gett mig så många vuxenpoäng så jag tror jag storknar! Och hybris. Det har jag också fått efter att ha vandrat genom city och Citygross och fått uppskattande blickar från män. Ett leende och en fräck blick kommer man långt med. Det står i Hångelboken...

För övrigt är ju en blogg en form av selfie  - dessvärre brukar jag bara ta en bild innan jag lägger ut och då kan man hamna i sådana här lätt prekära situationer då man får krypa till korset och erkänna att man kanske har överreagerat en liten smula. För att man kanhända hyser en viss förkärlek för att vara den som för i dansen...