En i sig simpel fråga. En fråga som i mitt tycke borde ha ställts för länge sedan. En fråga uttalad med stor rädsla i blicken. En fråga bekräftad med heta kyssar.
I dag blir det ett utlämnande inlägg av en privat och intim karaktär som jag brukar undvika, men jag behöver sätta ord på mina förvirrade, förbannade, förnedrade känslor och tankar. Det är ju trots allt jag som har makten över VAD som skrivs och OM det ska publiceras.
"Vad säger du? Vågar vi inleda något med tanke på hur lika vi är?"
Varför ställs en sådan fråga med rädsla för avvisande i blicken och beseglas (ännu ett underbart alltför sällan använt ord i min vokabulär!) med en kyss om man sedan inte kan hantera svaret? I så fall är det bättre att helt enkelt "bli upphånglad mot en vägg på Gloria's" - haha! Lite skoj för stunden utan krav. Men den manlige följetongen i mitt liv under de senaste två åren har en märklig tendens att bjuda upp till bekräftelsedans så fort han känner att mitt intresse för honom falnar. Och jag, min idiot, sväljer betet varje gång! Hur många gånger kan man låta sitt hjärta krossas av samme man?!? Jag känner mig så grymt förnedrad, förkrossad, förbannad och, faktiskt, förundrad över både mitt eget och hans beteende. Hur kan jag fortfarande vara förälskad i honom trots att jag vet att det handlar om maktbalans och rädslor - från oss båda! Jag är livrädd för att inleda ett förhållande, låta någon komma nära och ytterst riskera att bli lämnad. Igen... Men jag känner att jag vågar ta risken! Däremot vägrar jag att förlöjligas och förnedras av någon som tror sig ha rätt att utnyttja mina känslor. Att se sig själv projiceras i någon annans beteende är intressant och skrämmande, men samtidigt frusterande eftersom jag kan förutse beteendet till viss del men inte styra över det. Tänk all energi som jag har lagt på att trycka ner mina känslor för att inte såras, i stället för att gå vidare i försök att glömma och aktivt leta efter ett bättre parti. Nu är maktbalansen rubbad igen och jag sitter torrögd, sömnlös och aptitlös i spillrorna av mitt krossade hjärta. Bara att bita ihop och försöka laga det igen. Och hoppas på att det ska dyka upp någon annan som inte är som jag. Någon som inte nödvändigtvis måste vinna alla kamper utan kan kompromissa och våga. Våga säga ja. Våga chansa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar