"Lätta regnskurar" - regnet piskar mot sovrumsfönstret och stundtals rister hela huset nör vinden tar i. Det är väldigt uppenbart att vi har disperata synpunkter gällande regnintensitet, googlevädret och jag...
Till följd av dessa "lätta regnskurar" ligger jag sömnlös och det är inte lika glamoröst som att vara sömnlös i Seattle precis. Sover bäst när det är kyligt i sovrummet, men med den något överfriska vinden går det ju inte att ha fönstret öppet. Nu har jag legat och snurrat i drygt en timme och passerat stadiet för övertrött också, vilket betyder att alla de där tankarna som kan hanteras i dagsljus blir övermäktiga i mörkret. För tillfället känns det som jag bara har problem som tynger mig och trots att jag har försökt ta tag i saker och ting som kommer jag inte vidare! Det är fortfarande rötter i avloppet och jag väntar på att arbetsledaren ska ringa och diskutera åtgärder - senast i dag ringde jag själv för att bestrida en faktura som skickats på ett arbete som inte är utfört och fick åter veta att arbetsledaren skulle ringa upp mig. Jag börjar tvivla på att denne arbetsledare överhuvudtaget existerar. Firman som ska fixa uterumstaket har inte heller återkommit, så nu har jag ångest för att snön ska komma så att allting rasar in när det blir tyngd på taket. Med tanke på hur det ser ut när det regnar så är det nog ganska ruttet även i takstolarna... Som sagt livet är ganska så nattsvart för tillfället och inte ser det ut som det finns någon ljusning i sikte heller. I och för sig så har jag faktiskt hittat ett par jobb jag ska söka för nu är situationen på min arbetsplats värre än någonsin. Det är inte bara de vanliga surhögarna utan nu har vi även fått en självutsedd internpolis som ser som sin huvudsyssla att uppfostra oss andra - bland annat i hur vi talar till varandra och vad vi talar med varandra om. Låt mig sammanfatta min åsikt om detta: JAG ÄR FÄRDIGUPPFOSTRAD!
I förra veckan klippte jag av drygt tio centimeter av mitt hår och har fått den märkligaste känsla av sårbarhet. Jag har tidigare haft betydligt kortare hår, men aldrig känt mig så naken och blottad som jag gör just nu. På min arbetsplats är det en allmän uppfattning att man ser SÅ mycket yngre ut om man klipper av sig håret när man passerat en viss ålder. Det roliga i den kråksången är att den ivrigaste förespråkaren för den tesen själv har halvlångt hår... Det är inte lätt att leva som man lär, eller hur det nu är!
Nu är klockan väldigt mycket och jag skulle verkligen behöva min skönhetsömn (man ska inte ge up hoppet!) och mobilisera krafter att uthärda morgondagen, inte minst mitt inplanerade konditionspass efter jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar