sprittande knoppar och grenar, flyttfåglarna som ligger som streck på himlen (ganska vitsigt om jag får säga det själv) och butikerna som fylls av kläder i ljusa färger! Underbart att ha klarat av de mörkaste månaderna. Nu blir det bara bättre, hörni!
Idag tänker jag vara lite Djävulens advokat. Säkert kommer en och annan att känna sig trampad på tårna - be my guest! Som tröst kan jag avslöja att jag inte är någon Dunderklump eller Heffaklump, som även om jag trampar dig på tårna så lär du inte behöva uppsöka sjukvård. Kan ju vara bra att veta
innan du fortsätter läsa. Detta är en sann historia. Direkt ur verkligheten, men för att ingen ska känna sig direkt utpekad används fingerade namn.
Inlägget ska handla om curling. Nope, inte den ädla sporten. Föräldrar som sopar och sopar framför
sina ungar för att barnens liv ska bli så enkelt och smärtfritt som möjligt. Tala om björntjänst!
För några år sedan var jag ordförande i ungdomsstyrelsen i en sportförening. På ett tränarmöte infann sig några nya tränarpappor med höga ambitioner om träning och resultat. Härligt med ett starkt föräldraengagemang tyckte vi i styrelsen, men ganska snabbt framkom det att deras bild av vår
verksamhets inriktning var diametralt olika mot den rådande policyn för barn- och ungdomslagen. Klubben har, och hade, en djupgående ungdomsverksamhet som bygger på att ALLA ska få vara med och träna och spela match - inte bara lagets "stjärnor" - att bara spela match med de "bästa" spelarna var otillåtet upp till en viss ålder. Dessa tränarpappor ville ändra på detta... Deras enda drivkraft var
att till varje pris vinna! Naturligtvis var deras söner "stjärnor" och "bäst". Styrelsen vägrade så klart hårdnackat att frångå klubbens policy och konsekvensen blev att man valde att lämna vår klubb och i stället ansluta sig till en klubb flera mil bort. Ingen av oss fällde några tårar för det kan jag ju avslöja nu några år efter! Efter en säsong och många mil till och från träningar så återkom de till oss, lite med
svansen mellan benen, och eftersom klubben är förlåtande och välkomnande så fick killarna ju börja träna igen. Den mest pådrivande föräldern fick inte förtroende som tränare och började i stället att försöka påverka och manipulera nyckelpersoner i föreningen. Sonen, låt oss kalla honom Pelle-Plutt, har inte en rimlig chans att på egna meriter flyttas upp, för pappa är hela tiden före med sopborsten.
Pelle-Plutt spelade i HJ18, men när kompisarna visade framfötterna och fick gå upp och spela i U-laget blev pappa, och säkert också mamma, förgrymmade. Några samtal ringdes och vips var Pelle-Plutt uppflyttad han också. Och med Pelle-Plutt kom problemen också. I form av hans föräldrar...
Och nu har Pelle-Plutt, helt utan egna meriter, fått en plats i A-laget. U-laget jublar över att ha blivit
av med problemet, som nu har flyttats till...just det: A-laget! Igår var det match och Pelle-Plutt blev tillrättavisad/tillsagd att flytta fram på plan vid ett frislag. Ganska högt och bryskt, vilket kommer sig av att alla är så irriterade på Pelle-Plutt som inte platsar att spela på denna nivån. När slutsignalen går
bryter det ut en hätsk ordväxling melland en spelare som sagt till Pelle-Plutt och Pelle-Plutts, håll i er nu för nu talar vi curling på riktigt hög nivå! MORBROR! Morbror, som ingen av oss trogna i publiken någonsin tidigare sett till, skriker på spelare H att om inte H varit en sådan urdålig innebandyspelare själv, så hade H inte behövt skrika åt Pelle-Plutt vad han skulle göra. Diskussionen fortsatte mellan MORBROR och H och det mesta handlade om att H var så dålig på plan och egentligen säkert borde ställa sin plats till förfogande för den mästerlige Pelle-Plutt! Höjdpunkten var när MORBROR informerade H om att hela publiken tyckte att H gjort bort sig och därför blev han utskrattad. MORBROR lille; publiken skrattade åt din lille curlingsysterson - sorry!
Pelle-Plutt är en kille mitt i tonåren. En kille som säkert vill vara som alla andra. Pelle-Plutt har ingen chans. Pappa, mamma och, tydligen, resten av släkten står på tå för att livet ska bli så enkelt som möjligt för lille Pelle-Plutt. Tänk att aldrig få lov att föra sin egen talan! Alla beslut fattas över ens huvud. Det är inte med dig man pratar, utan med pappa?!? Hur många tonårskillar tror ni egentligen tycker det känns bra? Summan av kardemumman i den här soppan är ju att den stora förloraren är Pelle-Plutt. Han kommer troligen att välja spel i en annan klubb (som pappa också i sin stora välvilja kommer att förstöra) och han kommer återigen att bli sedd som ett problem. Problemet är inte Pelle-Plutt - problemet är föräldrarna! Vissa människor borde inte få skaffa barn. Att inte ge sina barn verktyg och förutsättningar att klara av den hårda verkligheten är en form av misshandel. Dessa föräldrar tillhör kategorin som säkert har hur många synpunkter som helst på om Pelle-Plutt har misslyckats i skolan. Gissa vems felet är?
Ibland önskar jag att min modesta och tillbakadragna pesonlighet inte hindrade mig från att skaka om den här föräldratypen. Hur kan man vara så totalt oförstående inför konsekvenserna av sitt beteende?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar