Våren är här! På riktigt denna gången. Det känns i kliande ögon och rinnande näsa, hörs i fåglarnas morgonserenader, märks på ljusets återkomst och, tyvärr, även på att vårens baksida börjar anas. Man skulle ju kanske kunna tänka sig att det för en pollenallergiker skulle kunna vara just den rikliga förekomsten av pollen som förstör våren, men det är det inte. I stället är det ensamheten som blir så tydlig i den, förekommande eller inbillade, spirande romantiken som står som ett skimmer över hela världen så här års.
Vad jag tycker synd om mig i kväll!! Det är inte ofta jag tillåter mig att gräva ner mig i självömkans träsk, men i dag blev det ofrånkomligt så. Konstigt för det har varit en fantastiskt trevlig dag. Den startade i förmiddags med shopping och fika på stan med T från mitt gamla jobb och eftermiddagen tillbringades på en fotbollsmatch för att träffa det trevliga par som min syster och jag mötte på Kreta förra sommaren. Eftersom han är fotbollstränare och de skulle komma hit för att möta ett av min hemorts lag (tyvärr fel lag, så jag fick ju huka lite för att slippa dåligt rykte...), så var det lägligt att passa på att ses en stund. Härligt att det faktiskt går att ta upp en tappad tråd även om man bara har träffats en kort men intensiv vecka för ett år sedan!
Båda sönerna är på vift i kväll och att inte behöva anstränga sig för att upprätthålla en glad och frivol fasad i kombination med att det är april räckte tydligen till för att ramla ner ett par pinnhål i den mörka källaren! Är så in i hoppsan trött på denna känslomässiga berg-och dalbana. När ska den harmoniska och nöjsamma medelåldern infinna sig?
Jag gör så som strutsen, dock inte bokstavligen; drar täcket över huvudet och hoppas på en gladare dag i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar