Lustigt eller kanske inte. Med mitt bokprojekt öppet så fick jag plötsligt akut skrivkramp och istället för det jag hade tänkt skriva om så fick jag ett blogginfall istället. Jag kom att tänka på alla de farligheter som vi skyddar våra barn från idag. Ta det här med att lära sig cykla...Jag var, som jag minns det, ganska värdelös på att cykla. Som barn var jag ganska rädd av mig och tyckte inte om att vara smutsig eller att slå mig (jag gillar väl inte det där med att vara smutsig idag heller och kan väl inte påstå att jag njuter av att slå mig heller, men med åren har jag lärt mig viss fördragsamhet med dessa saker). I alla fall så var det inte tal om varken cykelhjälm eller några stödhjul. Stödhjul var ett big no no för min pappa. Han kapade av en rundstav i lagom längd, fäste den i pakethållaren på min nya cykel och sedan var det bara för mig att sätta igång det långa tröstlösa projektet "att lära mig cykla". Pappa sprang bakom cykeln och jag trampade på som en vettvilling. Fokus på pedalerna, så naturligtvis var det noll kontroll på styrningen tills pappa skrek att jag skulle svänga. Svängen var i nio fall av tio påbörjad alldeles för sent och slutade allt som oftast i rosenbuskarna med upprivna armar och ben. Inte var det läge att protestera heller. Jag skulle lära mig cykla och därmed basta! Många tårar och många plåster gick det åt de där veckorna. Min tillit till mänskligheten tog väl slut någonstans i den vevan också. Då, när jag till min stora glädje hade fått kontroll på trampandet och styrandet, så skulle ju BALANSEN hittas... Tror områdets vaktmästare var ganska trött på mina utfärder i rosenbuskarna för jag minns att vi förflyttade oss till parkeringsplatsen istället. Något litet bumpande i en och annan bil blev det säkert, men vad jag minns starkast var när jag vänder mig om, ser att pappa står kvar och jag, hu ja, cyklar helt själv! Naturligtvis, denna nya erfarenhet slutar med att jag i ren chock glömmer bort hur man bromsar, far över en trottoarkant, genom ett buskage och landar på åkern bakom. Nya skråmor och nya plåster. Men - jag lärde mig att cykla!
Jag är även barn av den tid då det inte användes säkerhetsbälten i bilarna. Vi barn slogs om att få stå och balansera mellan sätena och inhalerade, lyckligt ovetande om farorna, våra föräldrars cigarettrök både i bilen och hemma. Vi köpte chokladcigarretter som lördagsgodis och låtsades världsvant sitta och röka dessa medan vi passade våra dockor. Få var de som ifrågasatte vaccinationerna som gavs till oss barn och de eventuella biverkningar man kunde drabbas av. Min och mina föräldrars förvåning var stor när jag vid 11 års ålder (eller så där någonting) visades vara pollenallergisk. Det var ingen vanlig och känd åkomma. Inte som idag då var och varannan är allergisk mot både det ena och det andra. Dessutom LEKTE vi på egen hand, utan att någon vuxen var där som pedagogiskt stöd och lekledare. Våra leksaker var inte säkerhetscertifierade, vi åt välling i nappflaskor med gumminappar och oftast var det hemlagad mat både till lunch och middag. Ja! Ni läser rätt - det var inga Semper eller Nestlé barnmatsburkar så att man var säker på att vi fick i oss alla nödvändiga dagsbehov. Och vi sov på magen...Och fick bara mat var fjärde timme...Vi fick skrika oss till sömns för det var den tidens grundläggande barnuppfostran.
Säkert har jag fått någon psykisk åkomma av denna förfärlia barndom, men så länge jag är lyckligt ovetande om dem så fortsätter jag ÖVERleva livets fasor och faror.
(Jo, mina barn har lärt sig cykla med både stödhjul och cykelhjälm, suttit fastspända i bakåtvända barnstolar, använt säkerhetsbälten och bälteskuddar, tryckt i sig en och annan barnmatsburk och de har faktiskt blivit lyckade som vuxna trots det ;))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar