För drygt tio år sedan gick jag in i väggen. Orsakerna till detta var flera och inget jag har för avsikt att gå in på i detta forum, men en sak som förändrade mitt liv var att mitt kreativa liv försvann. Jag har sedan jag var liten tecknat och målat, älskat att prova nya tekniker och uttrycksformer, från tonåren och framåt sydde jag väldigt mycket; från hemtextiler och barnkläder (när våra barn anlände) till dyrare plagg åt mig själv: kappor, kavajer och dräkter, stickade och älskade att använda mina händer till praktiska saker; användbara eller oanvändbara saker spelade ingen roll.
Men framförallt älskade jag att skriva! Att för hand skriva långa historier och brev, uppsatser och inlämningar på universitet - ALLT skrevs först för hand för att sedan skrivas in i den slutgiltiga versionen på datorn. Orden och formuleringarna kändes betydligt mer levande när pennan fördes över ett pappersark. Känslan att sitta med ett helt blankt papper och fästa de första meningarna i ett längre sammanhang var förlösande - när jag väl börjat skriva var det ingen hejd på flödet! Tror ingen var lika lycklig som jag när det var dags för aulaskrivning i uppsats på gymnasiet. Jag skrev alltid under hela den avsatta tiden och min stackars svensklärare hade många, många sidor att läsa :-). Efter en inlämning skrev hon i sitt omdöme att hon såg mig som en modern Selma Lagerlöf - hyfsat betyg får man väl säga...
Allt kreativt flöde ströps när jag försvann in i utmattningsdepressionen. Detta är ganska vanligt har jag förstått, men jag har svårt att finna mig i det. Det är en stor sorg i livet att ha tappat tio år av något som alltid berikat mitt liv. Kreativitet föder kreativitet och ur det flödet kan vad som helst hända - underbart! Men vad gör man när det plötsligt bara försvinner? Jag försökte med att köpa nya dukar och akrylfärger, vilket var en teknik jag inte testat tidigare, tyckte det kändes jättekul att sätta mig framför staffliet...Men sedan ingenting; bara tomhet och olust. Jag köpte en ny superavancerad symaskin och nya tyger (trots att jag skulle kunna öppna tygaffär med allt jag samlat på mig under tiden vi bodde i Qatar och efter resan till Indien), men gångerna den har använts kan nog räknas på ena handens fingrar och högen med påbörjade plagg växer...
Så många gånger jag besviket fått plocka undan för att pansardörren slagit igen om den kreativa lusten!
Förra hösten vände det plötsligt - en väninna drog iväg mig på keramikkurs och utmaingen med drejandet fick dörren att hamna på glänt. Med en annan väninna tog jag upp målandet igen och känner en otrolig lycka när en målning växer fram. Det blir sällan som jag tänkt mig och jag är fortfarande strikt bunden av att det ska se ut som något, men det är så himla roligt! Jag är min egen största kritiker och vill helst inte att någon ska se vad jag gjort; aldrig nöjd...Dock är det en nästintill euforisk känsla varje gång jag får sätta penseln mot duken eller akvarellblocket.
Bloggandet är ytterligare ett ben i det kreativa sökandet. Skrivandet är fortfarande det som ligger mig närmast och det jag allra helst vill syssla med. Drömmen om Nobelpriset lever! Vägen är fortfarande både ojämn och fylld av hinder - jag finner inte orden och de rätta formuleringarna lika enkelt som förut, tycker inte texten lever det liv jag etyersöker, men övning ger färdighet och jag hoppas att ett regelbundet skrivande ska få fram den gamla känslan av flow, som jag en gång hade när jag fick en penna och ett papper i handen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar