10 januari 2008 avled min pappa i en massiv hjärtinfarkt. En chock för oss efterlevande, men för pappas del gick det, enligt läkarna, så fort att han troligen inte hann reagera - död innan han slog i marken. Han blev 67 år.
10 januari 2021 somnade min svärmor in. Hon vägrade stiga upp och valde bort mat och dryck. Hon blev 88 år. Vi som kände henne är inte förvånade att hon aktivt valde att avsluta när hon hade fått nog. Hon var den sista kvar i sin ursprungsfamilj: båda sönerna dog 2009 och hennes man för två år sedan. För mig betyder det att ytterligare en länk till mitt unga jag försvinner...
Jag var 16 år när jag träffade min numera avlidne man A. Kärlek vid första ögonkastet var det definitivt inte! Vi träffades via en gemensam vän som tyckte vi passade ihop som hand i handske. Hur hon kunde tycka det var för mig en gåta - A var en typisk ungmoderat med åsikter, i mitt tycke alltför långt ut på högerkanten, och jag, jag var mitt uppe i min kommunistiska period med engagemang mot kärnkraften och i Palestinafrågan. Han var envis och till slut gick jag med på att vi blev ihop. Larvigt uttryck, men det hette ju så på den tiden i alla fall. Helt fel hade hon ju inte vår gemensamma kompis för det blev ju ett långt förhållande efter våra tämligen hetsiga första möten. Jag vägrade träffa hans föräldrar! De var utrustade med diplomatpass, vana vid ett liv i sus och dus och dessutom, ovanpå allt annat, stockholmare! Lock och pock kom de ingenvart med nr det gällde den principfasta lilla hobbykommunisten från ett typiskt arbetarhem med socialdemokratiska värderingar. Pappa slutade rösta när Mona Sahlin ertappades med Toblerone i högsta hugg. För honom fanns det inget alternativ till socialdemokratiska partiet och därför valde han, trots mina ihärdiga protester, att stanna hemma på valdagen. Får erkänna att dessa stockholmare lyckats överlista mig till slut! A övertygade mig om att vi skulle in till city efter skolans slut (herregud! vi gick på gymnasiet....då förstår ni hur länge sedan det var!). Jag misstänkte ingenting så jag följde till och med in på NK även om det var lite mycket kapitalism och översitteri för att passa lilla fröken rödstrumpa. Plötsligt när vi gick runt där så såg jag att A gick fram till en kvinna och pussade henne på kinden, tog henne under armen och förde henne mot mig. HU! Vid denna tidpunkt var jag alls icke det sociala fullblodsproffs som jag är numera. Min pojkvän presenterade kvinnan som "G - min mamma!" Jag höll på att svimma. Inte blev det bättre när jag plötsligt skyfflades in i en Volvo och var på väg hem till dem för att äta ostfondue. En helt ny maträtt för mig. Ett helt nytt sätt att äta. I kålpuddingens land, som jag hörde hem i, serverades aldrig fondue i någon form.
Min resa med denna familj har varit omstörtande, roligt, spännande, kulturkrockande och konfliktfyllt. Min svärmor och jag drog inte alltid jämnt. Vi var båda envisa och vana att få vår vilja genom så det var inte enbart en dans på rosor. Kan ju säga att jag blev rosenrasande när hon kallade mig för kantig och opolerad! Fast min ilska grundade sig nog mest i att jag såg ett visst mått av sanning i påståendet. Och nu syns det ju tydligt vilken välslipad diamant jag har blivit! Jag kommer att sakna den hon var och ska försöka bära med mig de minnen, innan hon blev alltför självupptagen och uppgiven, av henne från förr. En sanslöst rolig och generös kvinna som överraskade oss alla mer än en gång. När hon till exempel lärde sig farsi på egen hand när de flyttade till Iran och hon insåg att hon skulle bli grundlurad varje gång hon var ute och handlade om hon inte kunde pruta i basaren. Eller när hon intalad en chef att hon var flytande i tyska för att få jobbet och sedan satt och pluggade tyska varje ledig stund. Hon lyckades även övertyga en chef (inte samma) att hon var en hejare på att bokföra på datorn. Något hon aldrig hade gjort, men hon släpade hem kolossen till bärbar dator varje kväll och satt långt in på nätterna för att lära sig. Min svärmor var verkligen eljest - ett ord som hon älskade att använda. Jag kommer säkert att skriva anekdoter ur hennes liv för att de ska få leva vidare.
Det är svårt att förstå att det numera bara finns jag kvar som kan minnas de 43 år (!!!) som jag var en självklar del av en nu icke existerande ursprungsfamilj. Märkligt även om det självklart är livets gång.
Och ett år utan begravning...det året väntar jag fortfarande på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar