Nyårsreflektion

Det är den första januari 2017. Ett nytt år ligger framför oss - 365 oskrivna sidor i vår framtida krönika. Jag blir ofta besviken och lätt deprimerad när vi går över i ett nytt år. Troligen för att jag tycker att jag bara låter någon annan sköta mitt liv med mig som passiv medpassagerare. Jag gör stuntscenerna i mitt eget liv, men inte de där coola häftiga grejorna, utan jag får bara vara med i de trista vardagliga händelserna. Varför kommer det aldrig någon oväntad korsning i mitt liv där jag kan få ge mig ut på en otrampad stig mot nya äventyr? Antagligen för jag är feg och i total avsaknad av förmåga att drömma och hoppas på förändring. 

Fast idag har jag faktiskt brutit mot mina livslånga vanor! Ivanhoe, den gamle triste stofilen som jag har irriterat mig på i alla år (dels för att han är så hjälteolik man kan vara och för att han ratar Rebecka...DUMSKALLE till "karl" den där!) blev utbytt mot Winter's tale med Colin Farrell, som jag för övrigt har blivit handlöst förälskad i - sorry, Pierce Brosnan - du är sååå 2016 (och urkass på att navigera...). I år ska jag tro på mirakel. Det finns en mening med varför vi föds i en viss tid och i en viss krets av människor - det är jag övertygad om. Lika övertygad som jag var när jag vaknade denna första dag på det nya året att jag kommer att vara med om mirakel, inte bara tro på dem. Japp, det låter väldigt flummigt för att vara jag, men det är kanske hit ner i mirakelträsket jag behöver komma för att våga drömma. Eller rättare sagt...kunna drömma om en framtid igen. På något outgrundligt sätt känns det som om 2017 blir MITT år. Och jag tycker, mycket välförtjänt egoistiskt, att jag är så värd denna räkmacka! Vet ni varför jag tror detta? Inte bara för att Colin Farrell uppenbarade sig som en väldigt snygg och vältränad "ängel" i Winter's tale (riktigt så illa är det inte med mig), utan för om jag gör en känslomässig sammanfattning av 2016 så känner jag att jag har blivit sams med mig själv. Kastat bort en massa tunga gråstenar från ryggsäcken, fokuserat mer på vad jag kan påverka själv och försökt strunta i det övriga. Bearbetat en massa ilska och benat ut orättvisor som tyngt ner min förmåga att älska mig själv och därmed våga låta någon annan komma nära. Inga förhastade slutsatser, please!! 

Men jag är övertygad om att min läkeprocess efter sorgen är så färdigbehandlad som den kan bli och att jag faktiskt, under alla pansarskal och tjocka lager av självförakt och sökande har hittat mig själv. Jag vet vem JAG är. JAG! Inte jag i förhållande till någon annan - utan bara jag. Det är en ganska omtumlande och ovan känsla. Och vet ni vad? Jag gillar faktiskt mig! Väldigt osvenskt och politiskt inkorrekt att säga en sådan sak högt (skriva också för den delen), men det är dagens sanning. Och faktiskt något som känns bra att ta med sig in i den oskrivna boken som heter Mitt liv 2017. I år ska jag ta över rodret själv. Jag kör min bil med manuell växellåda varför i hela friden ska jag låta mitt liv köras med automatisk?! Jag har återupptäckt och återupprättat mig själv ur spillrorna. Nu jäklars ska vi se om världen är redo för mig! Kom igen 2017 - nu ska det bli åka av!

Låt oss hoppas på ett år i harmoni. Ett år för mirakel. Det finns så många i världen som behöver större mirakel än de jag hoppas på.