Jag läste en intressant artikel i i Form 3/2013 om varför vi kvinnor tror att vi aldrig duger. Vi står framför spegeln och granskar oss kritiskt, nyper i midjan och hittar något att nypa i även om det för andra inte syns någon uns av bilring. Männen däremot ställer sig i hela sin prakt; med eventuell ölmage och hängbröst och säger, nöjda och belåtna,"totally perfect"! Visst kan man känna en viss avundsamhet i den enkla tillvaro en man lever i...(Obs! IRONI! Jag är väl medveten om att det finns många killar och män som inte alls är sådana, men detta är en generaliserad bild av verkligheten). Enligt en så kallad expert beror detta på att mammor brukar anse att deras söner är bedårande (detta kan jag helt skriva under på!) oavsett vad de gör (nåja, jag har en tendens att kunna skilja på sak och person och tycker inte alltid att det mina söner gör eller säger går in under epitetet bedårande...), medan de har en tendens att föra sitt eget missnöje vidare till sina döttrar. Döttrar speglar sig, på ett helt annat sätt i sina mammor, än vad söner gör och detta missnöje med sin person och utseende som alltså utan att vi är medvetna om det går i arv i generationer mellan kvinnorna i en familj kan vara orsaken till ungdomars utseendefixeringar och ätstörningar. Intressant! Antagligen ska jag vara tacksam att jag inte har någon dotter om man ska tolka detta bokstavligt.
När jag var på gymmet i går förmiddag fick jag ett konkret exempel på hur den kvinnliga osäkerheten kan ta sig de mest märkliga uttryck. Jag var på näst sista maskinen, svettig så det dröp om mig och håret låg klistrat mot hjässan. Min attraktionskraft måste ha legat under den mätbara nivån! I ögonvrån lägger jag märke till att någon sätter sig i maskinen sidan om och eftersom jag noterar att personen i fråga är renrakad på huvudet, så utgår jag ifrån att det är en kille. När jag vilar innan sista repetitionen, kommer det framångande en "plastbrud": färgat långt blont hår, fejkbröst och alldeles för mager för att det ska vara snyggt (dessutom föga smickrande när åldern nog var närmre 40 än 20, vilket syntes på det härjade ansiktet). Hon kastade sig mot killen/mannen sidan om mig och gav mig en mördande blick samtidigt som hon frågade om han ville att hon skulle lägga sig över så att ha fick lite annat att tänka på. Hans oförstående ansiktsmin var obetalbar och jag bara skakade på huvudet åt hennes patetiska uppvisning av äganderätt. Jag hade inte ens bevärdigat honom med en blick om det inte hade varit för hennes lilla aktion. När hon i ett försök av triumfatorisk reträtt gick därifrån kom jag på mig själv att tycka synd om honom. Kunde han inte få tag i något bättre, den lille stackaren?! Eftersom jag tyckte kvinnan både var patetisk och löjlig, så bidrar jag kanske till den välutvecklade genen av kvinnoförtryck som vi kvinnor sägs vara så bra på? Som svar på den outtalade frågan så tyckte jag inte att han var ett dugg "bedårande" eller tilldragande på något sätt! :)
Denna söndag, då våren enligt meteorologen skulle komma till Skåne (vi har olika krav på vår: spridda snöflingor, nollgradigt och hård vind som drar ner temperaturen ytterligare är ICKE VÅR i min värld) har jag planerat att göra så lite som möjligt. Återhämtning och totalt avsaknad av måsten är något jag måste träna på - se där! En sysselsättning så god som någon! Framåt eftermiddagen blir det lite matlagning för att förbereda och förenkla den kommande veckan som är full av sociala aktiviteter och gymbesök; min stora outsinliga källa till människors konstigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar