Tankar vid årets ände

"Så kom det väntade beskedet om att jul och nyår ska firas i en mindre krets (max 8 personer inkl barn rekommenderas). Genast ger vår begåvningsreserv hals: "Han (Löfven) ger sig inte förrän han har mördat alla!", "Kommer polisen och tar dem som är fler än 8 personer?", "Barn smittar ju inte så varför ska de räknas in?", "Vi har sedan länge bestämt att träffas utomhus och dricka lite glögg och dela lite julklappar med varandra!", "Jag har minsann alltid varit ensam under julen och inte en enda gång har någon brytt sig!", "Stäng Ullared!", "Jag har inte en enda gång sedan i våras lämnat mitt hem, men kan tala om hur mycket folk det är överallt!" - och så vidare. Och så vidare i en aldrig sinande ström. Jag är så trött på det så jag skulle vilja isolera mig från verkligheten bara för att slippa undan dessa intelligensbefriade varelser. 

Jag roade mig att fundera över vad jag skulle välja som ämne om jag fick äran att Sommarprata i P1. Inte helt givet, men jag tror att det hade handlat om just den här typen av mänskligt beteende som jag har så svårt för. Ni vet, de som gör och säger en sak och sedan agerar helt motsatt. Det är den där typiska klicken som har extremt mycket åsikter om hur andra beter sig, de som lever i en enorm självcentrerad bubbla där de är snudd på Moder Teresa herself, deras barn är mönstergilla exemplar som aldrig någonsin har gjort något ont och deras eget beteende är så perfekt och glimrande vackert så änglarna gråter. Det gör jag också, men säkerligen inte av samma anledning. För mig är det skrattretande att dessa självgoda människor står ut i sitt eget sällskap. Tror de inte att deras hyckleri lyser genom? En annan del av mitt Sommarprat hade säkert handlat om organisations, - och gruppdynamik. På förekommen anledning kan man säga. Efter att ha arbetat i ett organisatoriskt kaos de senaste åren med ständig omorganisation på egentligen samtliga nivåer: arbetssätt, processer och avdelningsmässigt så är jag ganska luttrad. Och faktiskt utmattad av att aldrig få stanna upp. Jag är i grunden positiv till förändringar, men har svårt att köpa meningen med förändringar för förändringars skull. Det måste finnas ett klart syfte och nåbart mål för att det ska gå att få med sig personalen. Det är inte lätt att vara chef, men saknar man ledarskapets grund; att få MED personalen på tåget, blir det total urspårning. Sjukskrivningar och undergrävande protestaktioner (i det tysta så klart för att stå upp för vad man tycker kan straffa sig!) som ställer till det för kolleger, som inte håller med om riktningen men som förstår att det måste vara någon som gör arbetet. En ond spiral som endast lyckas med att skapa ännu mer splittring och kaos. Om detta skulle jag kunna prata i flera timmar!"

Jag startade på detta blogginlägg för ett par veckor sedan, men har inte orkat skriva klart. Mitt liv har till stor del ägnats åt TV och böcker. Inte juldagarna förstås - då var det fest och glam på ett coronasäkert sätt och i små sällskap. Vet ni vad jag tror jag kommer ta med mig från 2020? Två ord som jag tycker har missbrukats: skam och hjältar. Jag tror aldrig att jag någonsin har upplevt en period där så många människor på olika sätt försökt skam,- och skuldbelägga sin omgivning. Det är djupt bekymmersamt anser jag. Vi ser att det inte hjälper med munskydd - det är bara att titta på de länder som införde munskydd i ett tidigt skede: England, Belgien, Frankrike, Italien, Tyskland, USA osv - smittspridningen har inte avtagit, viruset har inte försvunnit. Men vad vet jag!? Total avsaknad av foliehatt och faktiskt kapabel att källkritiskt granska både nyheter och vetenskapliga texter. Det andra ordet är hjälte. Missförstå mig rätt, eller fel om ni vill för ärligt talat bryr jag mig rysligt lite, jag har respekt för de som kämpar på sjukhusen och i klassrummen, men några hjältar är de inte! De får betalt för att utföra ett arbete de har utbildat sig för. En sjuksköterska som räddar någon från en eldsvåda - det är en hjälte. Att den svenska sjukvården, liksom många andra delar av den offentliga verksamheten har nedmonterats, är en strukturell politisk fråga. När det gäller den andra kategorin som gärna vill se sig som hjältar, våra lärare, vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Även lärare har ett arbete som de har utbildat sig för och i de flesta fall själva valt. Med risk för att få många käftsmällar så tycker jag det är direkt pinsamt att höra lärarkåren skrika om högre löner samtidigt som vi kan se hur den svenska kunskapsnivån sjunker och hur antagningskraven sänks för högre utbildningar för att platserna ska fyllas. Jag vet att det finns lärare som är otroligt skickliga pedagoger men tyvärr är det väldigt många som aldrig borde ha fått en plats på lärarutbildningen. Även den utbildningen har ju sänkt kraven för behörighet till löjeväckande låg nivå...

Nog med gnäll för detta år! Nästa inlägg lär bli på två rader - Årskrönikan 2020...

GOTT NYTT GLÄDJERIKT OCH INNEHÅLLSRIKT ÅR!