September har anlänt och jag tycker nog att det fortfarande är behagliga temperaturer. Härligt krispiga morgnar och kyliga kvällar. Jag gillar ju hösten och möjligheterna att tända ljus och mysa inomhus med en bra bok, men ogillar om det är horisontellt regn och blåst varenda dag. Med tanke på allt elände så blir jag inte ett dugg förvånad om det blir en riktig ruskhöst...
Pessimisten inom mig har tagit över. Det här med att leva utan deadline på pandemin är mentalt påfrestande tycker jag. Det där med nyttigheten att stanna upp, känna efter och eventuellt skapa nya möjligheter för framtiden är absolut inget jag lyckas med. Tyvärr! För visst hade det varit fantastiskt att plötsligt veta vad man vill bli när man blir vuxen! Och ha vägen utstakad! Det tycks ju aldrig vara så att de som lyckas med detta har några problem längs vägen. Förutom att ha både väg och mål utstakat så krävs det ett ekonomiskt oberoende. Där fallerar det direkt... Om Någon Annan hade existerat i mitt liv och säkerställt min pension och gett mig en ekonomisk säkerhet under vägen till Målet - då hade jag kanske vågat ta det där språnget rakt ut i det okända. Jag har en del kolleger som har valt att gå ner i tid, men jag är för feg. Eller om det handlar om en ekonomisk medvetenhet. Korkat egentligen för ingen av oss vet ju egentligen om man får uppleva pensionen.
Någonstans tror jag att det är en mental kollaps också att inte ha någon definierad arbetsvecka. Dagarna flyter in i varandra och det där distinkta "äntligen fredag!" infinner sig inte på samma sätt när man tillbringar arbetsdagarna på distans. Jag vet människor som väljer att gå till jobbet på fredag för att få ett avslut på arbetsveckan. Lite som när jag arbetade i skolans värld och det inte blev sommarlov utan "Den blomstertid nu kommer". Märkligt hur vi reagerar som människor beroende på vilken personlighetstyp vi är...
Snart dags att sätta punkt för denna arbetsvecka, som mestadels har varit på kontoret. Trevligt att träffa kolleger och ta del av kontorsskvallret, men samtidigt har alla blivit väldigt egoistiska under tiden vi har distansarbetat. Den kollegiala hjälpsamheten har i princip försvunnit och det är som det viktigaste är att få "arbeta" hemma - inte att se till att arbetet blir gjort. ingen ska inbilla mig att det är unikt för mitt kontor och det ska bli väldigt intressant att se hur normaliteten kommer att se ut när vi har fått ett någorlunda säkert vaccin och pandemin läggs till som ett kapitel i historieböckerna. Kommer vi att se ett nytt paradigmskifte - en ny värld som likt Fågeln Fenix uppenbarar sig ur de pandemiska ruinerna? Om detta vet vi inget. Vad jag hoppas är att det ska bli möjligt att resa för hyfsade pengar när eländet är över. Visst är det ett i-landsproblem, men personligen längtar jag. Till nya möjligheter. Till öppna gränser. Och framförallt till kontrollen över min egen kalender.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar