Familj - hopp, förtvivlan och totalt livsfarligt

Jag har skrivit det förut men skriver det igen: 2020 är ett märkligt år! Personligen är jag väldigt orolig för vad den här pandemin gör med oss som flockdjur. Vi är inte, även om det kan tyckas så när man ser sig om i världen, skapade för att leva som solitärer. Vi behöver att sammanhang för att fullt ut fungera som människor. Detta är min fasta övertygelse! Jag är inne på min femte semestervecka och har fortfarande inte lyckats komma ner i varv. Semesterlugnet och "att ta dagen som den kommer" vill inte infinna sig, sömnen är fortfarande ryckig och osammanhängande. Den inre stressnivån är jättehög och det bådar inte gott för en arbetsmässigt krävande höst (all utbildning som blev inställd under våren måste ju tas igen och med tanke på att restriktionerna gällande hanteringen av covid-19 kvarstår så blir det dubbelt så många utbildningstillfällen för att glesa ut i lokalerna) och dessutom en höst där hemarbete ska bedrivas varannan vecka. Om inte den psykiska ohälsan märks när höstmörkret lägger sig så blir jag väldigt förvånad...

Tillhörighet är ett nyckelbegrepp för detta inlägg, som har att göra med att jag under sommaren har läst två - sinsemellan väldigt olika - böcker som har gjort stort intryck på mig. Att få anledning att utforska sina egna ståndpunkter i relation till det man läser är för mig en stor anledning till att lägga tid på läsning. Det händer något inom en när man tillåter sig att bli berörd av litteratur och lyckas bortse från att det inte alltid är så stilistiskt eller "vackert" skrivet. Att låta tankarna flöda fritt.

Den första romanen jag vill lyfta fram är Moa Herngrens "Svärmodern". För mig var det första gången jag läste något av henne och jag har ingen särskild relation till henne, trots att hon har skrivit en hel del kritikerrosade romaner och TV-serier. Man kan säga att jag föll för hajpen kring denna bok. Och det är jag glad för! I stora drag handlar det om en kvinna (Åsa) som levt ensam med och för sin son. När sonen blir gravid med sin flickvän, som för övrigt är dotter till kvinnans bästa vän och sedan liten sanslöst bortskämd och van att få sin vilja genom oavsett konsekvenserna för omgivningen, så rämnar Åsas tillvaro. Hennes hjälpsamhet och kontaktsökande tar sig gränslösa uttryck och till slut är relationen till sonen och hans familj helt slut. Det intressanta med den här romanen är hur den uppfattas av läsarna. Som mamma till två söner kan jag tycka det är oerhört intressant att det snarare är regel än undantag att det är mannens mamma som utmålas som SVÄRMOR (valet av versaler är medvetet) i romanerna. Det är som om vi mödrar till söner skulle se våra svärdöttrar som potentiella rivaler om våra söner. Nu kan jag bara tala för mig själv, men så är det definitivt inte! Min erfarenhet är att kvinnor generellt tenderar att knyta sina döttrar hårdare till sig - ett faktum som jag tydligt sett hos de väninnor och bekanta som har både döttrar och söner. Dessa band blir naturligtvis svåra för en partner att knyta upp och för att inte stöta sig med flickvännen så väljer man att tiga och, i slutändan, riskerar man att bidra till att relationer kan bli kyliga eller till och med försvinna. Blod är definitivt inte alltid tjockare än vatten! Är det detta som gör att det i många kulturer är kvinnan som flyttar in hos mannens familj (HU!) när de gifter sig? Slående när man läser kommentarer från läsare (och utan statistiskt underlag är jag övertygad om att de flesta som läser denna roman är kvinnor) är  att mödrar till döttrar tycker att det är svärmodern som är den vidriga ondsinta karaktären medan mödrar till söner eller både söner och döttrar tycker att det är svärdottern som är roten till problemen och att hennes beteende är både gränslöst egoistiskt och totalt utan empati. Det är svårt att inte ta ha synpunkter på bådas uppförande och bådas försvar som handlar om smutskastning av varandra och där sonen till slut får välja sida. Naturligtvis väljer han sin partner! Som mamma är man faktiskt dum på riktigt om man tror att man har en chans i de fallen. Åtminstone om man har en son... Sammanfattningsvis är den väl läsvärd och en utomordentlig roman att diskutera relationer och familj utifrån. Jag tror alla kan känna igen sig - både i svärmodern och svärdottern.

Senast läst bok är Johanna Bäckström Lerneby "Familjen". En reportagebok om familjen Al Asim som styr Angered och har finger med i styrningen av andra så kallade utanförskapsområden i Sveriges storstäder. Jag har nog sällan varit så uppgiven när jag lagt ifrån mig en bok. Alla, jag menar verkligen alla, borde läsa detta reportage som bygger på myndighetsutlåtanden, domar och intervjuer med offer och förövare. Framför allt borde alla politiker som anser sig ha rätt att uttala sig i fråga om invandring och utanförskap läsa den. Läsa denna och få en utbildning i vad klansamhällen innebär. Sverige har naivt och med stor okunskap tillåtit att det har växt fram skuggsamhällen som styrs av helt andra lagar och regler än de som är stiftade i en demokratisk process. Jag betackar mig för påhopp om rasism och liknande epitet. Det här handlar inte om strukturell rasism! Mina åsikter är förankrade i kunskap vad gäller islam och statsvetenskapliga metoder, analytiskt tänkande och källkritisk infallsvinkel. Klansamhällen och ett demokratiskt statsskick är i kollision! Personligen vill jag inte ha imamledda fraktioner som styr invånarna. Svenska politiker måste våga se sanningen i vitögat och agera! I Allahs namn styrs hela stadsdelar och man anser sig stå över de lagar som gäller. Det var länge sedan jag blev så upprörd, förbannad, rädd och fylld av hopplöshet som när jag läste denna bok. Ett samtidsdokument taget direkt ur verkligheten. En familj - en klan - som håller samhället i skräck. Hur kan politiker leva med att ha släppt in kreti och pleti i vårt land? För oavsett så har rasism flera ansikten. Även om vi i politiskt korrekta Sverige har svårt att tala om det. Alldeles för många av dessa så kallade flyktingar, ja, jag anser att många av dem saknar skäl för att kallas flykting, har en unken kvinnosyn. En kvinnosyn de bär med sig via sin kultur och religion; en kvinnosyn som ger dem rätt att våldta och förnedra unga flickor och kvinnor. För trots allt...vi är ju bara horor...

Läs, men var beredd på känslor som du kanske inte visste att du hade!