Galet att vi redan är inne i juni! 2020 - året som kändes förlorat redan i mitten av mars. Märkligt att tiden går så fort trots att det mesta i livet är på sparlåga. Mitt liv har nog aldrig varit så pulserande dött som det är nu. Och min kalender aldrig ekat så tom... Ljuset i mörkret är mitt lilla barnbarn som föddes lagom till Sveriges pandemiska uppvaknande. Att vara farmor är fantastiskt! Även om jag ofta får höra "det låter mycket äldre med farmor, än med mormor". WOW! Som jag bryr mig...
Den depressiva vågen som rullat in över oss det sista kvartalet kräver kreativitet och tänkande utanför boxen. Vissa är fantastiskt duktiga på det. Andra, som undertecknad, hamnar i ett vakuum, ett limbo, där dagarna flyter ihop, strukturer försvinner och distanseringen emellanåt äter sig djupt innanför skinnet. Det är kanske detta som är skillnaden på introverta och extroverta personligheter? Jag hade antagligen gått under i en total lockdown... Något som säkert är positivt är att det plötsligt öppnat sig möjligheter att få tid att reflektera över sitt arbete de dagar vi, som har möjlighet, arbetar distans. Personligen har jag inte ro att göra det på kontoret, men hemma utan de naturliga pauserna för social samvaro med kolleger, öppnar sig möjlighet att faktiskt fundera över sin arbetsinsats: vad, hur och varför till exempel.
Tid ges även till att reflektera över större frågor. I dessa funderingar har jag landat i ett stort TACK till er som varit med och demonterat utbildningsväsendet! Tänk bara vilken otrolig mängd experter vi har framavlat i detta kunskapsbristande samhälle: experter inom smittskydd, inom intensivvård, inom juridik, inom sociologi, inom statsvetenskap och så vidare. Det finns ingen hejd på kompetens, kunskap och framförallt förmåga till källkritiskt tänkande och sammanhållen logik. Jag är djupt imponerad. Jag är djupt tacksam. Jag är också väldigt ironisk...
Vad är det för fel på folk?? Något riktigt allvarligt har drabbar svenska folket och då menar jag inte covid-19, utan den gapande och skränande flocken av troll och samhällsomstörtande individer som totalt tappat omdömet och släppt ut alla hästar som eventuellt befunnit sig i stallet. Hopen av "vända kappan efter vinden" är ständigt växande - det är endast själva objektet som ändras. Nu är det #blacklivesmatters - absolut! Människors lika värde är en självklarhet i min värdegrund, men jag har svårt att acceptera våldsbejakande så kallade demonstranter som befinner sig längst ut på vardera sidan av den politiska axeln. Deras huvudsakliga roll är att störta den samhällsbärande strukturen och skapa kaos genom att ge sig på våra demokratiska grundpelare. Måste tillägga att jag är djupt (på ett sarkastiskt sätt) imponerade av deras argumentationsteknik: ena gången är det ner med polisbrutaliteten, nästa gång heter det att polisen är så tafatt, sysslar med dialog i stället för konfrontation och bjuder på kaffe och bulle i stället för batong. Icke helt lätt att följa med i den logiken! Sedan har vi svensken som sitter hemma och idiotförklarar sina landsmän för att de uppmanar till folksamlingar för att utöva sin grundlagsskyddade rätt till demonstrationer och åsiktsfrihet. Jag tycker också att det är otroligt omdömeslöst och respektlöst mot övriga medborgare att manifestera på detta sätt medan en pandemi rasar. Dock anser jag, till skillnad mot många andra på sociala medier, att detta är lika egoistiskt och respektlöst i USA. Ett land där presidenten underblåser upplopp och har en splittrande retorik när han talar till folket. Om detta är det en talande skrämmande tystnad.
Det är fredag och jag orkar inte älta vansinnet som pågår i vår värld. I stället tänkte jag tipsa om en, i mitt tycke, fantastisk irländsk författare; Sally Rooney. Jag läste hennes Normala människor för ett par månader sedan och blev helt tagen: språket, dialogen, miljöskildringar, storyn... Otroligt välskriven roman (att den utspelar sig på Irland är naturligtvis ett stort plus)! Jag var helt uppslukad av den och tänkte flera gånger att detta måste ju bli en filmatisering. Plötsligt dök den upp som serie på SVT. Play. Jag har dragit på att se den - rädd att bli besviken - men nu har jag sett alla tolv avsnitt i ett sträck. Så otroligt välspelat! Läs boken! Se serien! Makalöst bra! Och att man dessutom får vandra runt i kända gatubilder i Dublin gör det inte sämre på något sätt...
Jag har påbörjat Samtal med vänner av henne och även den känns väldigt lovande. Det är
så ovanligt att hitta författare som lyckas bära upp en berättelse med en lågmäld dialog och där händelserna så påtagligt sker i interaktionen mellan karaktärerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar