För mig, bosatt i Skåne, känns det fortfarande overkligt. Det senaste budet är att vi ska vara i stormens öga om två veckor, men vårt epicentrum har hela tiden flyttats fram i tiden. För att slippa korkade kommentarer: jag tar covid-19 på allra högsta allvar! Tvättar händerna i tid och otid, arbetar distans varannan vecka (så har vår chef bestämt för att glesa ut på kontoret), kör i egen bil trots att det svider med parkeringsavgifterna, undviker trängsel, håller socialt avstånd när jag måste handla, motionerar endast utomhus (efter att ha varit på gymmet för ett par veckor sedan under obemannad tid och sett ett gäng killar hosta rakt ut och inte tvätta av något de använde så väljer jag aktivt bort att gå till gym - tror dessvärre att detta förekommer i väldigt hög grad på alla gym), begränsar mina sociala kontakter och skulle inte få för mig att sätta mig inomhus i en trång bar. Vad är poängen med detta? Jo; när jag är ute på mina dagliga powewalks och joggingrundor så möter jag väldigt ofta folk i riskgrupp som definitivt inte håller avstånd till någon. Går jag och handlar mat är det likadant - folk över 70 år stapplar runt, hostar rakt ut och ska förbi på de smalaste ställena. Det är för deras skull som vi alla ska hjälpa till att minska smittspridningen! Jag kan i viss mån förstå ungdomarna på gymmet - är man 16-17 år är man odödlig och kanske lite dumt våghalsig, det var åtminstone jag. Men om man är i riskgrupp ska man inte utsätta sig själv för smittorisk eller riskera att smitta någon annan genom att hosta rakt ut! Stanna för HELVETE hemma!! Jag är lika lite intresserad av att låta mina skattepengar bekosta intensivvård till denna grupp, som till de som drar på sig corona genom att hänga på trånga barer. Och snälla! Kom inte med argumentet att gamla inte intensivvårdas för att det ska sparas pengar. Jag är lika trött på det argumentet som på "vi byggde Sverige...".
Jag har nyss avslutat Stina Jackson: Ödesmark och Karin Smirnoff: Jag for ner till bror.
Två väldigt välskrivna böcker, som jag kan rekommendera å det varmaste. När jag läste dem slog det mig hur präglade vi är av den verklighet vi lever i. Det karga norrländska landskapet tycks vara gift med den fåordiga ensamvargen - det allmänna norrländska lynnet. Jag slås framförallt hur långt det är mellan människor - både inom familjen och i samhället - inte enbart i fysisk mening utan även i psykisk. En form av rädsla för medmänniskor, den sociala kontexten, en känsla av otillfredsställelse som nästan går att ta på, alkoholism och annat missbruk, misshandel, våldtäkter och incest. Så mycket misär. Och över det hela ruvar någon märklig hatkärlek till det liv man lever. Jag har även de två följande delarna av Karin Smirnoff, men känner att jag behöver ta en paus från det mörka.
En sak jag funderat över är alla dessa som säger sig leva i "karantän" i Sverige och hur de sysselsätter sig i sin "karantän". Jag arbetar hemma varannan vecka och vill inte påstå att jag har mer tid över än den veckan jag är på kontoret. Dessutom vore det omöjligt att sitta i "karantän" samtidigt som man är på byggmarknader, återvinningscentraler och hänger på köpcenter. "Vi har tråkigt" är argumentet... Tror det är betydligt mindre risk att smittas på arbetet än i dessa folksamlingar. Sedan har vi alla dem som blev "sjuka" i samma ögonblick som karensavdraget försvann och kravet på läkarintyg från dag 8 - härligt med tre veckors extra semester. Skrattar fortfarande lika rått och hjärtligt åt alla dem som beklagar sig över att deras lön inte är som när de arbetar. Du är ju sjuk, pucko! Hört talas om sjuklön?? Dessutom är karensavdraget inte lika med den lön du hade fått om du var på jobbet. Den sista idioten är verkligen inte född! Girigheten hos gemene man är verkligen skrämmande. Faktiskt i paritet med dumheten. Min önskan är att alla som kallar våra myndighetsutövare för folkmördare, Mengele och liknande samtidigt som de hyllar diktaturer runt om i världen för hur fantastiskt bra de handskas med covid-19 (joråsåatt, diktaturer är kända för sanningsenliga rapporter), packar sitt pick och pack och flyttar till dessa underbara ställen. Enkel biljett och förbjuden återresa. Tack och adjö!
På tal om ingenting så var jag på seans i förra veckan. Samma medium som jag varit hos tidigare. Det märkliga denna gången var att min så kallade farfar uppenbarade sig och bad om ursäkt. Han talade om att han egentligen aldrig tyckt om flickor, men att det inte hade med mig att göra - jag råkade bara finnas till. Märkligt att hon, mediet, kan veta hur jag hade det som liten. Orkar ni leta så finns det ett blogginlägg... Att även pappa varit ett offer på sitt sätt förmedlades också - ingen nyhet för mig, men skönt att få det bekräftat ändå. Lite obehagligt att hon tog upp att det fanns ytterligare en syster som varit utsatt från dessa två. Oförklarligt! Dessutom väldigt svårt att ifrågasätta något som är sant, men som hon rimligen inte kan känna till.
Dags att gå ut och ta en lång powerwalk för att rensa huvudet och frigöra lite endorfiner i kroppen. Det blåser halv storm så det gäller att ha vinden i ryggen så man får lite hjälp med hastigheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar