"Förvärvad bitterhet". Smaka på den kombinationen. "Förvärvad bitterhet" - mitt nya favorituttryck. Det täcker liksom in all den tristess och uppgivenhet som, framförallt medelålders (JA! Vi tillhör faktiskt den kategorin - gilla eller ogilla!), kvinnor tycks älska att vältra sig i. Den där suckande skaran som egentligen är missnöjd med det mesta: arbete, äktenskap, partner, men kanske mest med sig själv. Att man ständigt sitter och stickar på sin allt större offerkofta. Att man plågar sin omgivning med fiolgnisslande negativismer. Att man lät det gå så långt att man inte längre orkar ta tag i saker som tynger ner - en förvärvad bitterhet. Jag erkänner att jag själv varit en av dem! Missnöjd med mitt arbete, missnöjd med min ensamhet (den påtvingade delen av ensamhet; den frivilliga delen har jag aldrig haft problem med) och totalt oförmögen att ta mig ur det. Rädsla, bekvämlighet eller vad det nu berodde på, så lät jag bitterheten sakta ta över de glädjor som faktiskt finns i livet. Idag känner jag mig alls icke bitter. Jag har tagit tag i mina förvärvade bitterheter och ventilerat dem innan jag blev en av de där trista kvinnfolken som bara klagar. Ett klagande som aldrig tycks ta slut! Byt jobb om det nu bara är nattsvart att gå dit, byt karl/partner om det nu är så att de enda "lyckliga" veckorna på året är när man har semester - det är inte kärlek. Kärlek är att klara av alla de andra veckorna som är vardag med allt vad det innebär. Att lyckas med en guldkantad vardag är så mycket mer värdefullt och bättre för förhållandet och miljön (man måste ta miljöhänsyn i allt) än att åka på semester.
"Förvärvad bitterhet" -vad jag älskar det uttrycket!
Å andra sidan - hur skulle jag kunna vara bitter?!? I förra veckan satt jag i möte med en kollega och när han skulle vidarebefordra ett mejl till mig så skrev han in mitt förnamn i adressraden på Outlook och sa:
"Vad heter du i efternamn numera?"
Jag: "Vad menar du?!? Detsamma som förra gången du skrev till mig..."
Han: "Jaha! Så du har behållit ditt efternamn?"
Jag - mycket förvirrad: "VA??? Vadå behållit???"
Han: "Du har ju gift dig!"
Jag: "VA???? Var har du hört det??"
Han: "Det talas det allmänt om hos oss!"
Jag: "Ni får släppa fixeringen vid mig och börja jobba i stället!!"
Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska känna mig smickrad - det är ju ändå något visst att vara ett objekt för skvaller; om inget annat kan ens liv vara otroligt intressant utan att man har en susning om det eller om jag ska fokusera på att jag är gift med en för mig totalt okänd man (eller kvinna...inte ens det vet jag) och att jag inte blev inbjuden på mitt eget bröllop. Det sistnämnda känns lite som en förvärvad bitterhet. Faktiskt!
Min äldste son hävdar att jag får skylla mig själv för att jag (detta är hans ord - inte mina!) är så sarkastisk och ironisk så att folk inte förstår. Jag lägger in mitt veto! Försiktigt förstås. Inte vill jag vara orsak till att dessa skvallerhögar förvärvar ännu mer bitterhet i sina innehållslösa liv. Men ursäkta...kan jag hjälpa att folk är korkade?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar