Att försöka kasta bort synd och skam mitt i en strömvirvel

Sitter och fryser under takfönstret. Vintern har kommit och temperaturen har krupit under nollan så när jag kom hem från jobbet häromdagen blev det till att ställa om pannan (inte den jag har i ansiktet alltså...) för nu fungerar det inte med sommartemperaturer längre. Att vara inomhus och frysa är bland det värsta jag vet. För tillfället är min hjärna i totalt okontrollerbart kaos. Trots att jag har försökt bena upp allt jag har att göra med hjälp av listor (en för arbetet och en för det privata livet) så bara snurrar den lilla hjärncellen i en allt annat än elliptisk bana inne i huvudet. Den bånkar i insidan av skallen mest hela tiden har jag kommit underfund med. Annars förstår jag inte varför jag har en konstant spänningshuvudvärk... Förstå vilken bedrift det är av mig att använda mig av listor! Jag avskyr ordet "lista". Jag är en ickelistperson! En person som kan hålla mängder av bollar snurrandes i luften samtidigt som jag själv piruettar genom kontoret. Något har uppenbarligen hänt som har fått mig att helt tappa koncepterna och bli som andra. En sådan med dålig organisationsförmåga som måste hålla reda på allt med hjälp av...just det...listor. Lite lätt skadeglad kan jag dock konstatera att listorna hjälper mig inte ett dugg. Normalt när jag skriver ner något för hand så sker det något i hjärnan - synapserna mellan pennföringen, armens och handens rörelse och ögonen får mig (normalt) att kunna strukturera och lägga information i rätt fack i hjärnan. Troligen är väl min vaktmästare i hjärnan på rymmen. Tjänstefolk har ju en tendens att avvika när man behöver dem som bäst. Plan A fungerade alltså inte, så nu övergår jag till Plan B - att plåga mina bloggläsare med mina illustra strukturproblem. Någonstans skattar jag mina erfarenheter av att ha gått in bakom tapeten för det gör att jag inte får panik, utan snarare lite smågnolande funderar på vad jag ska göra, vad jag borde göra, vad jag måste göra och i vilken ordning det bör ske.
Att man gör de arbetsrelaterade uppgifterna på arbetstid är ju, enligt chefen åtminstone, en väldigt bra början. Listan på allt jag har att göra inom utbildningsdelen är gedigen. Problemet - förutom att jag har koncentrationssvårigheter och allt som oftast lider av akut prokastinering under kontorstid - är att jag ständigt störs av kolleger som tror att jag vet precis allt om det nya systemet och hur de ska göra. Fel! Det är vad cheferna ska göra som jag kan... Dessutom har jag en före detta chef vars personliga vendetta mot mig aldrig tycks ta slut. Intressant i sig, men jag tror hans negativa fixering av mig handlar om en rädsla att jag ska avslöja honom. Han vet att jag har sett genom honom; han vet att hans hybris och självuppfyllelse av sitt eget jag inte har lurat mig. Han är en liten rädd fjant, som varje dag när han kliver ur sängen behöver pumpa upp sitt ego framför en helkroppsspegel och vars bekräftelsebehov uppfylls av alla ja-sägare han har behållit och anställt. De som vågat opponera sig eller visa sitt missnöje har antingen valt att sluta eller blivit tvingade att byta arbetsplats. Mobbing på hög nivå med andra ord...
Privat är det en bouppteckning som hänger som ett ok över mina allt annat än vältränade axlar. Att då få höra att man saknar kompetens att upprätta en sådan viktig rättslig och skatteteknisk handling gör ju inte att prestationsförmågan står på topp... Å andra sidan är detta bouppteckning nummer tre som jag ska färdigställa och de andra två har godtagits utan anmärkning. Det ska bara göras! Kanske jag har fel, men det måste ju finnas några lagrade kunskaper hos mig - hatar när kommentarer får mig att tvivla på min kompetens!

Ur balans med andra ord. Jag har varit riktigt duktig med promenader fram tills snön kom. Eller rättare sagt halkan. Det går ju inte att få någon direkt power i en power walk när fötterna glider på underlaget. Att ramla och bryta något igen är inte riktigt med på min "to do"- lista 2019. Så klart det också påverkar energinivån. Hur kan man vara så otroligt medveten om sina egna fel och brister och förstå varför man reagerar på andras beteenden, och inte kunna använda sig av den kunskapen när man analyserar sin prestationsförmåga och försöker åtgärda den? Jag har sagt det förut: hjärnan är en fantastisk skapelse!
Jag tror även att jag är stressad av att ha läst Vigdis Hjorths Arv och miljö. En god vän skrev att den kom henne allt för nära. Jag är böjd att hålla med. Det är inget lätt val att välja bort sin familj - man måste leva med skulden och skammen. Inte nödvändigtvis en skuld och skam som känns dagligen, men den blir påklistrad dig i samma ögonblick som du berättar att du brutit med familjemedlemmar. Att bryta med en förälder är nog bland det mest skamfyllda man kan göra i vår kultur, i synnerhet om det handlar om en moder. Men vill man inte vara del av arvsynden, leva i en förljugen värld där anklagelser haglar och dessutom vägrar vara medberoende till en narcisstisk människas uppfattning om en alternativ verklighet och vars huvuduppgift tycks vara att missförstå, så split och sticka extra varv på offerkoftan...ja...då är det nästan enklare att bära på skuld och skam som egentligen är ickeproblem. Jag har ju faktiskt aktivt valt (precis som Bergljot i romanen) att bryta. För att jag ska må bra. För att jag ska orka se mig i spegeln. För att jag ska kunna skaka av mig barnets otroliga vilja att vara till lags, att vara "stor och duktig" och ändå ständigt vara uppfylld av en känsla av otillräcklighet. Många år och mycket vatten har runnit under broarna för att jag ska vara där jag är idag. Stolt över mig själv och vad jag har uppnått (lite knas med hjärncellen för tillfället, men det tar sig väl) och redo för en framtid. Det har till och med dykt upp tankar på att bli sambo och köpa nytt gemensamt hus, men det är så nytt och skräckfyllt så det är jag inte riktigt redo att ventilera fullt ut. Det är en början och kanske slutet på min långa vandring med skulden och skammen. Att känna sitt eget värde och vara nöjd med sig själv och sina val är nog den vackraste gåva man kan ge sig själv och sina närmaste. Redo att lämna nya fotspår i sanden (snön har regnat bort...)