Projekt att laga krossade drömmar inleds

Tre veckor och nu börjar jag verkligen bli riktigt otålig! Försöker tänka på alla dem jag känner som lider av kroniska sjukdomar och som är mer fysiskt "defekta" än vad jag är, men inte ens det hjälper. Mer än att jag kan lägga till att jag skäms i den inte alls så smickrande listan av fiktivt lidande. Jag har det bättre än många andra: klarar det mesta själv och har hjälp med det övriga om jag ber om det, det gör inte alls lika ont i armen. På gott och ont... 

I förmiddags lyckades jag baxa upp min dammsugare på andra våningen. Baxa är rätt ord för ungefär halvvägs upp höll jag på att ramla baklänges, men det är inget jag tänker berätta för då blir jag säkert institutionaliserad på en gång. Det är ju just detta som är min Akilleshäl! Jag kan själv och har så jäkla svårt att be om hjälp och att ta emot hjälp. Den här, ibland (jag erkänner!) på gränsen till dumdristiga för att inte säga idiotiska, envisheten är både en tillgång och en börda. Varje gång jag har lyckats övervinna något hinder så ser jag den som en tillgång. Herregud; vem vill inte vara utrustad med ett "jäklar anamma"?! Det är de andra gångerna, de där gångerna när envisheten hindrar mig från att våga göra saker som är mest knäckande. 

Jag kom på detta efter att ha haft ett samtal med en av mina yngre kolleger. Han arbetar för att ha råd att utöva sin hobby - för att på sikt kunna leva sin dröm. Jag är en sann beundrare av dessa människor och önskar att jag själv vågade. Vågade satsa på mina små drömmar - de stora ska man kanske vänta med. I alla fall frågade han mig vad jag skulle göra om jag fick välja fritt. Skriva, svarade jag. Alltså...jag har ju inte ens några högflygande drömmar! Jäkla mespropp!! Jaha, sa han, varför gör du inte det då? Denna fråga har gnagt i mig sedan i måndags. Varför gör jag inte det då? Att skriva kräver ju bevisligen inte ett läkt armbrott, det kräver inga pengar eftersom jag har en fungerande dator. Allt det kräver är tid och det har jag ju faktiskt i överflöd. Men. Och det är här min envishet, den negativa sidan av min envishet, visar sig. Jag är så otroligt rädd för att bli bedömd, refuserad och utskrattad. Detta trots att jag vet att jag inte har problem att formulera mig eller att konstruera en text. Är det inte garanterat en bestseller så är det lika bra att strunta i det. Jag fick en ytterligare spark där bak i morse när jag slötittade på Nyhetsmorgon. En man intervjuades för att han bestämt sig för att våga leva sina drömmar. För som han sa, om jag ändå aldrig tänker genomföra dem så behöver jag ju inte heller drömma om det. En beundransvärd insikt, åtminstone så länge drömmarna är realistiska. Dock tror jag att vi även behöver ouppnåeliga mål för att orka kliva ur sängen på morgonen. 

Att ställa frågan "varför gör du inte det då?" till sig själv med jämna och ojämna tillfällen är nog en bra strategi. Om svaret blir "jag vet inte" så är det ju definitivt ett förbättringsområde. 

Jag sitter här i självömkan och krossade drömmar. Självömkan går antagligen över när jag återfår min totala självständighet och frihet. Skärvorna från mina krossade drömmar ska limmas ihop. Idag är väl en lika god dag att ta tag i det som i morgon. Med tanke på att det är måndag i morgon med inrutat schema från tidig morgon tills det är dags att gå hem, så tar jag tag i projektet direkt! Det är ju inte så många månader kvar tills det är dags för nästa bokmässa...