Precis som våren har mitt liv varit upp och ner sista veckorna. Jag har sovit urdåligt och känner att hjärnan är hyperaktiv och panikångesten ligger som en tryckkokare över bröstet. Förhoppningsvis är det ett tecken på att någonting positivt håller på bearbetas av det undermedvetna. Så många fler motgångar vet jag inte om jag orkar med just nu...
I dag hade jag en fantastiskt intressant diskussion med en vän om en, för mig totalt okänd, polsk journalist och författare: Gunther Anders. Hans tankar och filosofiska funderingar (och konklusioner) kring makt och våld och människans stadiga kliv mot den totala nedgången var fascinerande att få återberättade. Ska försöka få tag i den boken! Jag känner hur svältfödd jag är på att diskutera djupare livsfilosofiska och esoteriska frågor - manna för själen. Alldeles för många av oss, inklusive jag själv, lever på hoppet. Hoppas att det ska dyka upp ett nyy jobb. Hoppas att kärleken ska drabba oss. Hoppas att vi ska bli lyckliga. Min kloke vän sa åt mig att jag måste få in i min ryggrad att om något ska hända måste jag agera. För att inte se livet som en raksträcka mot döden måste jag ha visioner och drömmar. Tillbaka till ruta ett... Det är ju det som är kärnan i mitt livsproblem! Jag saknar drömmar och visioner och har ingen aning om HUR jag ska hitta dessa. Än mindre VAR... Som den hobbypsykolog jag är när det gäller mig själv, så har jag kommit underfund med att jag saknar tillit. Tillit till mig själv och till min egen förmåga. Tillit till andra. Ungefär lika svår att återfinna som förmågan att drömma. Jag ska ärligen erkänna att jag till och med har tappat tilliten till min förmåga att hitta dessa borttappade ägodelar! Det är riktigt, riktigt illa.
Fyra dagars helgledigt med massor av tid att grotta in sig i sina problem eller väljer att ta semester från sig själv och lämna navelskåderiet kvar på Blåkulla och bara njuta av påskgodiset och en bra deckare! Glad påsk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar