fredag 17 januari 2020

Träningsnarkomanen gör entré

Maj Gadd vad tiden går! Vi har redan passerat halva januari och det är mer vår än vinter på våra sydliga nejder - fåglarna väcker en med skönsång på morgnarna, vårblommor som vintergäck och snödroppar sticker malligt upp ur den allt annat än permafrostade jorden, träd och buskar har stora knoppar och gräset växer (såg jag till m in förskräckelse) så det knakar. Tiden är verkligen ur led och jag förstår inte hur man kan blunda och förneka att det är något väsentligt som hänt med klimatet. Lite obehagligt är det allt när man ser spåren av vårt egoistiska leverne!

Jag har rivstartat detta året - precis som planerat. Väldigt imponerad av mig själv och jag klappar om mitt ego varje kväll innan jag somnar. Trettonhelgen tillbringades i Göteborg med innebandy och redan första eftermiddagen bestämde jag mig för att nu jäklar ska det ske! Jag bytte om och gick till hotellets gym. Ett litet steg för mänskligheten, men ett gigantiskt för undertecknad. Det var ingen särskilt välplanerad träning, men jag körde crosstrainer och lyfte lite vikter. Det bästa av allt var att jag njöt kopiöst! Som jag har saknat att träna! Varför är min startsträcka så lång och vad var jag så panikslagen för?!? När jag kom hem så hade jag bokat tid med en personlig tränare på gymmet, men han avbokade på grund av dubbelbokning och min första tanke var, i ärlighetens namn: jippie, jag behöver inte gå dit idag heller! Som tur var så klev Luther fram och gav mig en rejäl omskakning och sa till mig med mycket bestämd röst. I vissa lägen kan jag förstå att människor har respekt för mig för jag ställde mig själv i givakt och sa absolut! När jag väl kom in så var det som om jag aldrig varit därifrån. Kroppen visste exakt hur den skulle arbeta och jag fick hålla i mig för att inte överbelasta. Något har jag faktiskt lärt mig av mina tidigare misstag... Sedan två veckor tillbaka kör jag styrka och kondition varannan dag på gymmet och varannan dag powerwalkar jag minst 10 000 steg. Eftersom vädret är så milt ligger mitt snitt på cirka 13 000 steg per dag, vilket jag är mer än nöjd med. Det är så härligt att få energikicken av träningen, sömnen blir avsevärt djupare och därmed bättre och jag blir faktiskt mer harmonisk och får större tålamod med det mesta. Målbilden jag har satt upp för mig själv är inte viktnedgång utan en fastare och starkare kropp. Fast det är klart...en handfull färre kilon hade varit bra för muffinsmagen... Det är märkliga är att det känns som att jag har fått fler timmar på dygnet nu när jag använder 1,5 - 2 timmar per dag åt träning. Det måste bero på att det är så psykiskt destruktivt att landa i soffan direkt när man kommer hem från jobbet. När jag är ute och powerwalkar (tänk att det tydligen är ett svenskt ord numera...) så rensar jag hårddisken och låter elefantskötaren på hjärnkontoret få lite välförtjänt vila. Bäst av allt är att jag sakta känner att lusten att börja springa ligger och lurar, men jag ska först stärka upp småmusklerna kring knäna så jag inte åker på samma motgång som i somras när mitt vänstra knä överansträngdes. Ni hör varför jag kallas Ugglan? Denna enorma klokskap och visdom som jag plockat fram detta nya decennium! Var ska det sluta?

Nog med skrytsamheter! Dags att ta tag i lite hushållsbestyr så att jag kan få lite ledighet under helgen. Är det fler än jag som har besvär  med att tjänstefolket är puts väck när man behöver dem?

Så här ser jag ut när jag är i startgropen inför träning!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar