Årsskiftet firades in med sedvanlig nyårsfrulle med bubbel och därefter en lång, härlig promenad med hunden i solsken och temperatur som mer gav påsk än nyårskänsla. En härlig middag med goda drycker och Tattinger som nyårsskål så halkade man glatt in i detta decennium. Det kändes inte mycket annorlunda att vakna i går. Den sedvanliga Nyårskonserten från Wien byttes ut mot en lång, varm skogspromenad och därefter var det dags för mig att lämna de vilda skogarna och köra hem till civilisationen. Vetskapen om att jag hade druckit en del under nyårsafton gjorde inte bilfärden vingligare än normalt, däremot var jag rädd att min promillehalt kanske skulle gett utslag vid eventuell kontroll. Så korkat att ta bilen! Min brevlåda hade varit behållare för smällare så locket är lite på sniskan, men både tidning och post har levererats under dagen så den fyller fortfarande sitt ändamål. Med tanke på att det är första gången detta händer under de 26 år jag har bott här så är det ingen större idé att hetsa upp sig. Men irriterad var jag! Så pass att jag drog ut på en lång promenad igen. Lite irriterar det mig faktiskt att jag går upp i vikt trots att jag gick över 70 000 steg måndag till söndag förra veckan (och då kan vi räkna bort både julafton och juldagen som tillbringades väldigt ohälsosamt stilla). Motivationshöjande är det alls icke...
Vad förväntar jag mig av detta oskrivna papper som jag har framför mig? Rubriken är given: MITT 2020. Nyårslöften är inte något jag ägnar mig åt - mer än att lova att jag inte ska börja röka eller snusa i år heller och det löftet har jag hållit hela mitt liv. Jag har däremot förväntningar och en del förhoppningar detta år. En av de saker som jag under alldeles för lång tid har underlåtit att ta tag i är min träning. Sedan jag bröt armen för snart två år sedan har mitt kroppsliga förfall varit helt otroligt. Egentligen är det inte så mycket att vågen ständigt visar högre siffror, utan att jag har så dålig kondition, mobilitet och knappt någon muskelmassa. Inte många dagar har passerat utan att tanken om att jag borde gå till gymmet har poppat upp i mitt huvudet, men tyvärr är det någonting som saknas mellan att det tänds en tanke i min hjärna, elefantskötaren skriker "hurra!" och att få ut budskapet i den del som verkställer själva tanken. Kompatibiliteten saknas totalt... Och är det dessutom något som känns oöverstigligt, då skriker hela kroppen: "Stopp och belägg! Utsätt mig inte för träningsvärk (som jag egentligen älskar) och att en massa människor ska titta på denna spillra av forna vältränade kropp". Klok verkar jag inte vara nu när jag läser vad jag skrivit. Nåväl. I morse när jag vaknade tänkte jag, som vanligt: i dag ska jag gå och träna! Efter frukosten var den tanken djupt nerbäddad i självömkan och bristande kontroll. Men vet ni vad?!? Jag drog på mig träningskläder och powerwalkade till gymmet. Kallsvettig - bokstavligen - gick jag in och frågade om det fanns någon hjälp och hopp för en sådan misslyckad träningsodugling som undertecknad eller om det var bäst att säga upp mitt abonnemang som jag inte hade använt på två år. Han kollade och tyckte att det var dumt att säga upp det eftersom jag tydligen har ett väldigt bra pris jämfört med vad nya medlemmar får. Så - tada! - på tisdag kl. 15 ska jag få en ny introduktion för träning. Testade lite indoor walking, vilket han tror passar mig eftersom jag behöver träna upp min balans efter armbrottet och dessutom ska han försöka få mig att våga mig på löpbandet. Jag erkänner: jag är skräckslagen inför löpbandet, men vill gärna börja löpträna igen och asfalt är inte optimalt som underlag i detta läget. Känner mig så taggad att komma igång igen!
Hade en tanke att börja på Viktväktarna för att åtminstone få en viktminskning, men hoppar den idén och satsar på träning i stället. Det har fungerat förut och när jag tränar äter jag automatiskt både bättre kost och mer regelbundet. dessutom mår mitt höga blodtryck så mycket bättre om jag tränar...
Målet med detta? Förutom det viktigaste, att må bättre och bli starkare, så handlar det om att få tillbaka min självkänsla vad gäller min kropp. Jag vill inte vara anorektiskt smal, men däremot ha en sund och stark kropp. Målvikten ska nås senast midsommar och min förhoppning är att jag vid den tiden ska kunna springa åtminstone fem kilometer utan att känna av mina knän.
Jobbmässigt hoppas jag utvecklas vidare och att de nya block som ska kopplas på vårt HR -system inte är övermäktigt svåra att förstå sig på. Det har landat i mitt knä att ta hand om manualer och utbildningar även i dessa. Förhoppningsvis kommer jag även att ha utrymme att lära mig mer om kommunikation och få möjlighet att bygga upp vår hemsida. Räknar inte med att arbetsbelastningen blir mindre, men så länge jag tycker det är roligt och själv kan styra över min kalender känns det bara roligt. Ett litet orosmoln är att det är en ny organisation - igen... - och att ledningen för denna och vad den egentligen innebär för oss medarbetare är höljt i dunkel. Mina arbetsuppgifter och min relativa frihet gör att jag har valt att stanna kvar och ge organisationen en chans. När den knapphändiga informationen om den nya organisationen kom var incitamentet att söka sig någon annanstans väldigt lockande. Men jag har blivit så feg så numera tänker jag snarare "man vet vad man har, men inte vad man får" i stället för "nu jävlar, drar jag!"
Jag överväger att gå en skrivarkurs under året. Alla dessa bortkastade år av drömmar och längtan efter att skriva är en rejäl black om foten och jag tänker att 2020 är ett utmärkt år att ta tag i skaparglädjen, finna lusten och kasta sig ut bland oskrivna blad och färdigställa ett manuskript. Våga och vinn ska bli årets mantra!
Det största detta året är väl annars att jag ska få mitt första barnbarn. En liten pojke, beräknad i mitten av mars. Att bli farmor känns så överväldigande och den lille krabaten är redan otroligt efterlängtad och älskad. Det sker något djupt nedärvt i kroppen när man får vetskap om att man ska få barnbarn. Obeskrivligt är kanske det bästa ordet. Föräldrarna till det ännu ofödda underverket ska gifta sig under sommaren 2020, så det känns nästan som om de har lagt beslag på hela året...
En del resor planeras det också för. Vissa har kommit längre i planeringen, andra har ännu inte plockats fram ur gömmorna. Klart är i alla fall att det blir en långhelg i Göteborg från i morgon till måndag (träningskläder ska med för där är ett superfint gym på hotellet), det blir minst en resa till Dublin och i sommar hägrar Madrid. Dessutom ska jag en sväng till Stockholm under våren - nu är det alldeles för länge sedan jag var där. Förhoppningsvis kommer det att tillkomma någon solsemester och varför inte en eller ett par spahelger?
Det viktigaste med mina förhoppningar inför ett nytt år är att alla mina nära och kära får vara friska, att vi hittar många tillfällen och möjligheter att träffas och att vi ger varandra och oss själva tillfällen att stanna upp och vila i övertygelsen att vi är älskade och har rätt att vara lyckliga.
Jag ändrar mig angående nyårslöfte! I år ska jag ge mig och min själ möjlighet att nua varje dag. Det behöver inte vara långa kontemplativa sessioner. Det räcker gott med att ta sig tid att njuta av något, stort som litet, en stund varje dag. Att ta några djupa andetag och känna att jag är här, jag är nu och jag duger alldeles som jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar