Turbo vid insomnande rekommenderas inte

Vilken påsk! Strålande sol, intensivt blå himmel, surrande humlor, flitiga bin, mängder av nyckelpigor, extremt snabbväxande ogräs (!), gulnande rapsfält, sippor i alla upptänkliga färger och former, magnolian är utslagen på vissa ställen och pollenallergin frodas. UNDERBART! Vissa saker är förstås något mindre underbara, men jag försöker hitta positiva affirmationer för att orka kliva ur sängen. Det är så påfrestande att vara i detta töcken - energidränerad och orkeslös. Dödstrött precis hela tiden - förståeligt eftersom jag har problem både med att somna och att jag vaknar i den arla gryningen. Det är jag som väcker tuppen i denna landsändan... Så fort jag lägger mig ner i sängen går pulsen upp och hjärtat känns som det tar turbosats. Nästan lite Tranströmskt poetiskt om det inte vore för att jag inte orkar någonting. Att vara i ett ofrivilligt orkeslöst tillstånd och inte få viljekraften att bemästra hjärnan gör mig galen. Efter fyra dagars ledighet - och ja! jag har verkligen inte gjort någonting för någon annan än mig själv, så är jag i ett zombieliknande stadium. Och jag som inte ens följer denna typ av serier eller tittar på sådana filmer! Då hade det ju varit förståeligt..
Nåväl nog om detta! Jag har haft längre perioder av sömnlöshet tidigare, så jag överlever nog denna  också.

Jag har precis läst Anders Hansens Skärmhjärna och såg en intervju med honom på Nyhetsmorgon i morse. Skrämmande fascinerande! Våra hjärnor är inte kompatibla med att vara ständigt uppkopplade. Det är för kort tid för att kunna dra några vetenskapligt hållbara slutsatser om vad som sker med oss när vi är ständigt uppkopplade, men det är utom allt tvivel inte bra för våra hjärnor. Att få veta att man, oftast omedvetet, tittar på sin mobil minst en gång var sjätte minut skrämmer åtminstone mig. Vi är så manipulerade av de som utvecklat de sociala medierna (så pass att vissa av dem ångrar vad de har orsakat). Jag är en av alla dessa anonyma sociala medier junkies - erkännes om än motvilligt. Dock har jag inte drabbats av behovet att få en massa tummen upp och hjärtan på det jag lägger upp. För min del är det processen att skriva något varje morgon som är viktigt. Likadant är det egentligen med mina blogginlägg. Jag skriver för min egen skull och tittar sällan på hur många som har läst det jag skrivit. Så klart det är roligt med feedback, men viktigast för mig är att försöka hitta glädjen i en kreativ process. Den glädjen är inte så ofta förekommande, viket märks på att det är ganska sällsynt med bloggandet. Viljan finns, orken saknas. Dock känner jag en enorm tillfredsställelse varje gång jag trycker på publicera, så förhoppningsvis ska jag kunna få fram kreativitet OCH ork vid fler tillfällen.

Denna listhatare har faktiskt lyckats med att producera en lista för vårens och sommarens projekt. Jättestolt! Man kan väl sammanfatta den med ett ord: måla. Det var ordet för sommaren 2018 också, men då var det ju så varmt att färgen torkade innan man fått upp den på penseln. Även i skuggan. När jag var ute och hängde tvätt - jag älskar att torka tvätt utomhus! - såg jag att jag får lägga till ytterligare en punkt på den där listan: gräsmattan. Så mycket maskrosor som det poppar upp överallt har jag inte sett sedan vi flyttat in för snart 26 år sedan. Hela första sommaren ägnades åt att dra maskrosor - hinkvis varje dag. Mossan är i alla fall uppriven och det står gödning och ogräsbekämpning redo när (om?) det skulle få för sig att börja regna. Det där med förberedelse har blivit min grej. Målarfärg och penslar till fönster och utemöbler är köpta på det där stället jag aldrig har sett en kvinna d v s Byggmax. Trots att de numera säljer även växter...

Jag hör hur Brasse ropar att solen har nått mitt blåsfria (spelar ingen roll i dag när vinden är obefintlig) hörn av trädgården, så det är dags att rigga för en stor kopp te och en bok. Tror det får bli en deckare denna gången. Det är ju fortfarande påsk!