Stress i halsgropen - det känns så bokstavligen

Kan man få dra lite i nödbromsen? Jag känner att tiden bara rusar förbi - jag står ensam kvar på perrongen medan tåg efter tåg passerar. Som en riktigt dålig film! Jobba, försöka sova, försöka stoppa i sig något (hur kan man se ut som ett sprickfärdigt isterband när man knappt äter något?!) och vara till tjänst. Mitt liv som piga. Mitt liv i ett nötskal. Samtidigt rinner ögon och näsa och hela hjärnan är liksom inlagd i sådan där vidrig gul isolering som kliar till vansinne, så jag fattar ju att det pågår en årstid med hopp och framtidstro samtidigt. Samtidigt i en parallellvärld dit jag bara får små tillstånd att nalkas. Nu blev det en riktigt märklig mening, men det mesta är märkligt för tillfället.

Svärmor är flyttad och har redan lyckats stöka ner sitt nya radhus så det nästan är i paritet med den genomsmutsiga bostad hon lämnade efter fyrtio år. Ett hus som det nu ligger på oss att tömma och städa ur. Även om jag har propsat på städfirma inför fotograferingen, så finns det gränser för hur mycket "skit" man kan lämna efter sig. Trädgården är ett kapitel för sig och efter att ha fått kastat efter mig att det är lätt för mig att säga att man ska anlita hjälp och betala för den "jag som har ROT-avdrag" så inser jag att vi antingen får ta och jobba livet ur oss på all ledig tid, strunta i att det ser ut som f-n eller ändå leja in hjälp och smuggla in fakturan bland räkningarna. Börjar nästan tycka att min äldste sons förslag, om att vi ska skriva kontrakt där jag ger mina söner beslutsrätt när de anser att jag inte klarar av det längre, är en bra idé. Inser dock att det är en överhängande risk att de anser att den dagen redan är här. Man känner ju sina ättelägg som man känner sig själv...

Bouppteckningen är i alla fall registrerad hos Skatteverket (tji fick de som ansåg att jag inte skulle klara av den uppgiften!) och nu ska jag bara försöka hitta en ledig eftermiddag i min kalender så vi kan gå till banken och skriva över allt på svärmor. Förhoppningsvis slipper jag delar av hennes tjat då. Dock lättare sagt än gjort med tanke på hur mina arbetsdagar ser ut. Vad underbart livet vore om det fanns utrymme för både arbete och fritid! Denna helgen ska dock bli en "bara-vara-helg" - inga krav, inga måsten och endast obesvarade telefonsamtal.

Kan någon förklara för mig vad det är som gör att vissa äldre människor tror sig ha rätt att domdera och bestämma över andra? I princip 90 % av samtalen svärmor (är man svärmor även om min man varit borta i tio år?) har med mig innehåller meningarna. "Har du gjort...?", "När ska du göra...?", "Varför har du inte gjort...?" eller den bästa när mobilen ringer vid 10 "Jobbar du?!?" Det är påfrestande att ständigt bli kallad aggressiv och dum. I ärlighetens namn lägger jag otroligt mycket mer tid på henne än jag egentligen varken orkar eller har lust med. Det där jäkla samvetet! Ibland undrar jag om hon är på väg att bli dement, men samtidigt så är hon som mest förvirrad när hon inte får som hon vill eller stöter på motstånd. I andra lägen, när hon försöker bestämma över oss via olika former av härskarteknik eller när hon spontanhandlar ett nytt radhus så verkar hon glasklar. Det är påfrestande att inte veta. Det enda som är säkert är att hon har blivit en av de fegaste och mest bekväma människor jag mött och det är tragiskt!

Tror jag ska passa på att ta en rask promenad innan solen går ner. Även om det blåser så är det skönt att lukta på våren! Tror det får bli en lång promenad längs havet till helgen. Jag behöver himmel, hav och horisont!