Ibland undrar man. Hur människor tänker och varför de tänker som de gör. Eller, vilket är värre, att de öppnar munnen och delger sina tankar. Inte tankar generellt, utan just dessa förunderliga tankar.
Min arbetsplats är i högsta grad kvinnlig. De män som finns där är trevliga, men det är ingen man direkt sitter och dagdrömmer om. Förutom en vikarie. En kille runt 30 år, som är rent ögongodis för oss stackars utsvultna kvinnor. Vid ett tillfälle så sa min kollega och jag något om att "i dag är en bra dag för i dag är snyggingen här". En annan kollega utbrast:"det är äckligt, han är ju lika gammal som min son!". Hennes son är, precis som min yngste son, född 1993. "Äh, tyckte jag, snyggingen är mycket äldre". Det blev ganska besvärande tystnad. Nej, jag är inte på allvar intresserad av en man som skulle kunna vara min son och tror inte att han är intresserad av mig. Vi skojar!! Det trista är att det sitter män och kommenterar unga tjejer som skulle kunna vara deras döttrar och då fnittrar hon, vars son är född 1993, glatt. Jag förstår ärligt talat inte varför det är fnitterläge när en man uttalar sig om en kvinna, men äckligt om en kvinna gör det. Vi har nog en mycket längre väg att nå fram till en jämställd värld än vad vi tror. Klarar man inte ens av att skämta om en sådan här banal sak så är det tragiskt!
En annan kollega var helt övertygad om att mitt liv bestod av fester och karlar. HAHAHA! I wish...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar