"Hur mår du? På riktigt?"
Frågan var alltför direkt och fick mig att tappa garden. Jag tog ett djupt andetag och tvingade mig möta blicken hos personen mittemot. Ett par blågrå ögon tittade tillbaka på mig. De var helt utan känslor och huvudet låg inte medlidsamt på sned, som jag hade föreställt mig.
Hur mår jag? En fråga som inte är så lätt att ge ett enkelt och direkt svar på. Utåt ser jag väl ut att må prima. För min ålder. Det måste alltid tilläggas, så att ingen får för sig att man har hybris eller tror att man har tankar om att man ser ut som en fotomodell. Nä, prima i mitt fall handlar mer om att vara en hyggligt välbevarad äldre dam med sina bästa år förbrukade. En kvinna som aldrig lyckades bli något som gjorde avtryck i framtiden. Ni vet, som Marie Curie och Selma Lagerlöf eller för den delen dagens B-kändisar: influencers, Pernilla Wahlgren och Camilla Läckberg. Inget ont om dem. De har ju lyckats till skillnad från mig. Även om jag nog hellre hade sett mig mer som en Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren om jag fått välja.
En bortkastad juristutbildning och en fegis som aldrig vågat följa sina drömmar. Det är jag! I mitt eftermäle kommer det att stå att jag var en Wall Flower. Färglös och intetsägande. Intetsägande är i och för sig en överdrift. Jag har aldrig kunnat vara tyst efter jag hamnade i femte klass. Därefter har jag pratat konstant, på in- och utandning. Det enda konstanta är min negativa självbild, men den döljer jag bakom en av mina många masker.
En sak är jag enormt stolt över och det är mina fantastiska söner, deras respektive och mina barnbarn. Jag är också otroligt tacksam över mina älskade vänner. Och att jag har ett jobb, som jag tycker är roligt, stimulerande och som jag tycker att jag är bra på, och många härliga kolleger. Ett arbete som ger mig en lön som gör att jag har råd att hålla ett hus, en bil, restaurangbesök, resor och konserter/teaterbesök. Materiellt mår jag prima!
Vad skaver? Hur förklarar man livsångest? Dödsångest vet alla vad det är, men livsångest? För min del handlar det inte om att jag inte vill leva. Tvärtom! Men det känns som jag har glömt hur man gör när man lever. När jag lever. Läste någonstans att livet går i sjuårscykler och det kanske stämmer. De första sju åren efter min man dog var en på många sätt jobbig period. Sedan träffade jag en ny man, som jag trodde var den person jag skulle bli gammal med. Så blev det inte. Nu känns det åter som en dålig sjuårsperiod. Det låter som det är kopplat till en man, men för mig handlar det om en enda fråga: vad ska jag göra när väckarklockan slutar ringa för att jag ska ta mig till kontoret? Alla som ställer frågan: ska du inte gå i pension snart alternativt den mer direkta; när ska du gå i pension?! JAG VET INTE!!! Vad ska jag göra som evighetsledig?
"Bra!", viskar jag och lämnar min spegelbild.
Trots allt är jag ju Queen och Fucking Everything!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar