Jag har drabbats av en insikt. Jag är antagligen lat! Det är ganska otrevligt faktiskt, eftersom lathet definitivt inte tillhör det som räknas in bland framgångsfaktorerna i vårt samhälle. Men vad symboliserar egentligen lathet? Är det bara negativt eller kan det kanske vara lite streetsmart också? Om jag hela tiden skjuter upp saker jag borde eller till och med vill göra, så är det i de flesta fall så att antingen gör någon annan det åt mig eller också faller det på inaktualitet. Det är ju egentligen ganska smart. Bortsett från att det späder på min dåliga självkänsla att jag inte klarade av att utföra uppgiften. Och det behöver inte ha med kompetens att göra, utan vi har så många ursäkter att komma med när vi saknar inspiration, motivation eller självförtroende att ta tag i uppgiften. Jag kan dock konstatera att min lathet i så fall är helt och hållet rubricerad på mitt privatliv. Någonstans känns det ändå okej att jag inte belastar min arbetsgivare med detta. Trist är dock att det är så mycket som skjuts upp i det privata. När viljan och ambitionen finns, men jag skyller på avsaknad av motivation eller att jag inte orkar. Är det för att jag är lat eller för att jag saknar självförtroendet att ta tag i uppgiften av rädsla för att misslyckas? Ett misslyckande som med största sannolikhet kommer att bidra till en ännu sämre självkänsla. Det är nyttigt och ganska roligt att reflektera över ord och hur de påverkar oss tycker jag. Så kan ju det bero på att jag är lite eljest. En sådan som älskar att leka med ord. Förvränga ord och ge dem en helt ny betydelse. En språkpolis som har många synpunkter på hur språket utarmas och förstörs. Men - och det vill jag betona! - jag är inte emot att språket förnyas och utvecklas. Det är inte lätt att vara lat och språkpolis. Om någon undrar.
Vad vill jag nu ha sagt med detta? Eller vad vill jag urskulda? Jag tror faktiskt att jag vill be mig själv om ursäkt. Min frånvaro i bloggvärlden och att jag inte kommer någonstans med alla mina kreativa försök bottnar inte i tidsbrist eller att jag saknar kompetens. Det bottnar i lathet! Jag saknar tron på mig själv när det verkligen gäller att jag riskerar att bli bedömd inom de områden där jag riskerar att blotta min själ. Min kantstötta själ. Visst är det ett underbart uttryck! Minns inte var jag läste det, men jag känner såväl igen mig i beskrivningen. Kantstött själ...
För ett tag sedan fick jag en förfrågan på Linkedin om ett arbete. Efter ett förutsättningslöst samtal beslöt jag mig för att gå vidare och skickade in en ansökan till tjänsten. Genomförde hela rekryteringsprocessen, men hoppade av precis före sista intervjun. Jag vaknade upp en morgon med ett enda stort nej till det jobbet. Det kändes så skönt efter samtalet till HR- konsulten som ledde rekryteringen. Jag är tämligen säker på att jag hade fått jobbet, men efter att ha värderat de saker som är viktiga för mig när det gäller mitt nuvarande arbete landade jag i att jag har ett fantastiskt roligt arbete och att jag inte är färdig med det. Mitt arbetsjag har tydligen inte alls någon kantstött själ. På arbetet spelar jag en roll och slipper visa upp mitt innersta och privata jag. Det är många som tycker att jag är öppen som en bok, men de känner inte mig. De känner den person jag väljer att vara i just deras sällskap. Vid just det tillfället.
Om några dagar är det äntligen dags för fem veckor semester. Fem helt oplanerade veckor där jag ska ägna mig åt kontemplativ verksamhet i horisontellt läge, målning av fönster och fasad på huset samt, åter igen, försöka dyrka upp dörren till min kreativitet. Den finns ju någonstans inom mig, det vet jag. Det gäller att laga det kantstötta med lite boozt av självförtroendet när det gäller skapandet. Att göra det för mig och strunta i vad andra tycker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar