Det är så oerhört fascinerande vad lite jag får gjort om dagarna. På jobbet levererar jag, men när jag är hemma. Maj Gadd, vad jag hittar på ursäkter och flyr in in väsentligheter, som Candy Crush och scrollande på mobilen. Å ena sidan kan det kännas lite coolt ungdomligt...
Nä, jag ger snart upp när det gäller mig själv! Saknar totalt motivation och inspiration på i stort sett alla områden. Att skylla på klimakteriet och andra yttre omständigheter är lätt, men att ta tag i roten till det onda är jäkligt problematiskt. Jag kan själv och jag löser själv, till gränsen för det absurda, mina tillkortakommanden och problem. Någonstans har den trotsiga treåringen aldrig försvunnit...
Ett av de problem jag har brottats med har varit min egen erfarenhet av att ghostas och sitta som en lättlurad kärlekstörstande idiot. Det problemet har löst sig, såtillvida att mina pengar är tillbaka på kontot, men känslan av att inte duga och att åter igen ha blivit övergiven och ovärdig sitter kvar. ibland tror jag att den röda tråden i mitt liv är just det: avsked och övergivenhet. När vi ändå håller på kan vi väl lägga till patetisk så har vi liksom fyllt kvoten.
Att bli äldre är en märklig känsla. Jag är tacksam för varje dag och har egentligen inga problem med min ålder. Problemet är det som kommer med: stelhet, krämpor, långsamhet, obefogad rädsla och så vidare. Ni hör ju vad jag behöver komma igång med yoga och motion! Kommit igång med yoga har jag i och för sig gjort med inköp av yogamatta. Rätt utrustning är viktig. Mindre bra gick det vid första försöket. Vem hittade på lotusställningen?!? Bara att hitta rätt i den obekväma positionen tog ju tid. För att inte tala om hur trist det var att sitta alldeles stilla och tänka på sin andning - gäsp! Tålamod är icke en framträdande egenskap hos undertecknad. Sovande babyn var trevlig att ligga i, men när det sedan var dags att växelvis börja flaxa med armar och ben...då blev jag alldeles yr och fick lägga ner. Men 20 minuters yoga första gången känns ändå ganska okej för att vara jag. Dessutom har jag läst att det är viktigt att ge sig själv uppmuntran.
Uppmuntrande är det definitivt inte att hitta kläder, varken i garderoben (där det mesta verkar ha krympt) eller när man står framför provrummets avslöjande helkroppsspegel i osmickrande kall belysning. HU! Alternativet att gå naken är så absurt så det nämner jag inte ens. Men varför är det mest kvinnor som verkar känna så här? Om jag ser mig omkring så tycks majoriteten av män i min ålder vara totalt ovetande om hur de klär sig och vilket intryck de gör på omgivningen. Att hitta någon att "hålla i handen" är ett så tröttsamt företag att jag, trots allergi, hellre letar efter en nål i en höstack.
På tal om obefogade rädslor. Jag fick en batteridriven (kanske inte alls heter så) häcksax i födelsedagspresent i höstas. Flera dagar har jag tänkt att "nu är det dags att ta itu med häckklippningen" eftersom jag har en alldeles för hög och tät syrenhäck och en ansenlig ligusterhäck att ta mig an. Med andra ord: det tar sin lilla tid. Har jag hittat på allehanda bortförklaringar? Jajamän! Under stor vånda lade jag batteriet på laddning, ni hör ju nivån; det är så jag skäms. Men idag bestämde jag mig. Idag togs min oskuld och en tredjedel av ligusterhäcken är klippt. Inte så rakt som jag hade tänkt mig, skyller på att jag är nybörjare, men attans vad enkelt det var att hantera den här maskinen. Alla fingrar och utstickande lemmar är oskadda både på mig och häcksaxen. Nu när detta tramsiga motstånd är övervunnet kan ju precis vad som helst hända. Ingenting kan stoppa mig! Jo, regnet som började ösa ner och trädgårdstunnan som var full, men om inte det hade hänt. Då jäklars!
En annan sak som tycks förknippat med åldern är frågan om när jag ska gå i pension. En mycket märklig fråga i min värld. Varför har alla så bråttom att sluta jobba? Merparten har inte råd att leva det liv de drömmer om och tror att de ska få när de slutar arbeta. Hur kul är det att vara ledig när alla andra jobbar? Vecka ut och vecka in. Mina söner är definitivt inte intresserade att jag hänger hos dem varenda dag och för mig är det heller inte ett behov. Uppenbarligen måste jag lägga till planering för förestående pension också i min överfulla kalender.
Sammanfattningsvis kan man nog påstå att jag har en hel del att ta tag i när det gäller insikten om min ålder. Både andras förväntningar och mina egna. Gör som jag brukar. Prokastrinerar! Det kommer ju förhoppningsvis en dag i morgon också. Att hantera det med ironi och humor fungerar säkert också.
